DAGBOK: Januari 1990 -Sydamerika

SYDAMERIKA

31.12.1989

Barranco, Lima, Peru, Hostal Barranco $ 13 + 18% för ett rätt ruggigt rum, men lakanen är rena och det här är nog bara början. Vi får komma att gå ner i standard jämfört med hemma. Har sovit sedan 17 igår och nu är klockan snart sju och man börjar bli redo för en komplett dag i huvudstaden, den sista på det här årtiondet faktiskt. Hade lite planer på att gå ut och kolla nåt ställe häromkring som är konstnärernas och artisternas stadsdel, men somnade bort efter att ha varit ett tag på stranden och druckit en 62 cls flaska Cristal Cerveza. Musik har det inte blivit så värst mycket hittills. Lite Beatles på väg i Dodge-taxin genom stan hit ut. Ångrar redan att jag inte tog radion med. Verkar bli en dimmig dag idag, disig, men att tolka dagens väder så här på morgonen känns lite svårt för en som bara varit här på södra halvklotet i 20 timmar och sovit 13 av dem.

1.1.1990

Sitter och väntar på att rumsservicen skall komma med morgonkaffe så man kan komma igång med året. Tog nog emot det nya året stående men rätt trött. Hade hunnit sova en halvtimme innan. Riitta väckte mig och vi gick ut på terrassen för att äta vindruvor och se på smällarna som inte syntes så bra i diset av trötthet och fukt. Åt underbar mat på El puente vid Suckarnas bro här i Barranco, men som kostade också, även om billigt i jämförelse med Finland. Vi betalade 350.000 intis för biffstek, fisk och soppa samt 4 öl, d.v.s. 110 mk tillsammans. En nyårsmeny skulle ha gått på betydligt mer. Riitta har ångest och mår inte så bra, men ännu funkar våra magar. Brände mig på axlarna och i nacken igår när vi var till Miraflores på en lång promenad. Visst fanns det att se på… undrade mycket över hur det kunde komma sig att yngre män gick och viftade med kalkylatorer och sa till Riitta att allt försöker de sälja också, men kalkylatorer är väl ändå lite dumt att försöka troka på oss européer. Sedan kom det förlösande ordet dollar och kopplingen till valutaväxling. Visst hade men ju läst om det men… (kaffet kom). Gick in i en butik med en beväpnad vakt i dörröppningen och stannade för att kolla musikutbudet… det mesta fanns på kassett och då jag frågade vad som var det populära inom peruansk musik just nu kom frågan; folklore eller latino? Modernt helst sa jag och den unga kvinnan bakom disken staplade upp en radda kassetter, men då jag ville ha nåt peruanskt blev urvalet mindre. Till slut bestämde jag mig för Freddy Roland y su Orquesta och ett alster kallat "A parrandear con…”, en blandning olika stilar. På kassettomslaget finns tre suddiga bilder. På den första sitter en kvinna uppflugen på en conga och tittar storleende mot fotografen med låren förföriskt lockande. På mittbilden ser man hela orkestern, 7 man stark och 4 personer framför dem, dessa 4 finns även på den nedersta bilden och är troligtvis sångarna Luis Pardo och Jorge Galarezo, kvinnliga sångerskan Charito Alonzo och den redan åldrande Freddy Roland, tunnhårig. På omslaget står det vol. 170 så det är mycket möjligt att Freddy Roland är Perus Bert Kampfert, en uppvärmare av andras hits i släta tolkningar. I samma butik köpte jag även en skjorta för 30 mk och gick sedan ut i vimlet på Avenida Jose Larco i Miraflores, Limas moderna stadsdel, ut bland gatuförsäljare av fyrverkerier och annat nyårskrafs. Det var minst 25 grader i skuggan och längs gatan körde ett pansarliknande grönt fordon fram. Ur gluggarna stack soldater med gevär fram. En om militär påminnande polisbil plockade in raketförsäljare på förhör och allt förlöpte lugnt.

2.1. Ännu en morgon med sol. Det drar ut… Limavistelsen blir längre än vi hade räknat med men imorgon skal vi väl komma oss iväg efter att ha ordnat med ambassaden, checkar och bussbiljett. Verkar som vi skulle ge oss av norrut för söderut är det mer oroligt. Igår spenderade vi hela dagen tillsammans med Sandro och Keyko som var lite nere. Sandro hade blivit av med sin ryggsäck och Keykos far var svårt sjuk borta i Japan. For ner i en fullpackad buss till Limas centrum. När de andra köpt varsin hotdog och börjat äta kom en liten kille och snappade korven ur Keykos hand.

Sandro försökte hinna fast killen, men han var en vessla. Gick sedan runt längs väggarna i ett lugnt Lima. Sökte skugga. Tanken stod på Plaza de Armas och en bakfull sprutade ur sig en båge spyor i ödsligheten. Det var nyårsdag och stekande hett. Tog en taxi upp till Miraflores där det var mer avspänt. Satt flere timmar och hörde Sandro berätta om sina erfarenheter från sin 1 ½ års resesejour.

”Once bitten, twice shy” var dagens kändis på en pizzeria i Miraflores. Annars var det fattigt med musik. Några blinda sångare på Union och en man som spelade på flaskor vid Ovalo i Miraflores.

3.1. Sista dagen i Lima, kanske. Lyssnar på Zambo Cavero, som Irma talade om i samband med att hon kom ihåg sitt livs första tjurfäktning. Zambo hade suttit i raden bakom under den 8 timmar långa föreställningen och ibland huggit i med en sång när kompisen drog ackord på sin gitarr. Ingen lilla svarta Sambo den där Cavero men stor, fet och tung. Ur guppande mage bubblar orden, rytmen fram. Nere i havet simmar pojkarna. Här uppe på berget dricker jag öl i solen och lyssnar på Zambo med Z. Vamos a bailar, vamos a cantar. Dagens utlänning: Madonna på restaurang i Lince där vi åt anka.

4.1. Trujillo… men igår var vi ännu i Lima och på Museo del Oro kom vi inte in för där var det strömavbrott. På caféet frågade jag en kille med John Lennon-skjorta på sig: ”Qual es tu musica?” och han sade ”Reggae”. I sin walkman hade han argentinsk reggae, på andra sidan Buffalo Soldier med Marley och jag blev ett stort smil, minnen, oaj aj aj.

Natten var rätt grym. Bussen for försenad från Lima någon gång vid 10-tiden och vi var framme i Trujillo lite före 8 i morse. Tog en taxi direkt till Hosteleria del Sol där vi varit hela dagen. Köpte en kassett med Peru Negro som jag lyssnade på i natt mellan slumringarna. Idag var musiken underbar i solen här på gården. Nu ska vi ut i Trujillo och kolla vad som hörs här.

5.1. Trujillo

På Café Romano sitter man och äter maffiga bakelser när en grupp på fem killar drar in i dörröppningen med sina instrument; gitarr, flöjter, trummor, charango och sätter igång med att spela … som tredje låt kom ”El Condor Pasa” i gruppen Venceremos version. Visst klarade Paul Simon skivan bättre.

Man skall noga akta sig för små pojkar, flinka och piggögda ser de snabbt vad du har och om det är obevakat. Djungelns lag råder på gatan.

6.1. Så har man varit på peña då, Peña Turistico El Maizal där Marco Silva och hans Orquesta skötte om svänget tacknämligt. Speciellt blåsarsektionen skötte sig, det var bräck i hornen, 3 trumpeter, 2 tromboner, 1 sax. Allt var latino och Lambada var förstås med. El hombre que yo amo sjöng den kvinnliga solisten. Roberto Roberto gjorde största intrycket bland de tre manliga sångarna. Två gästsolister var också på plats med parables och romanticos. Albena var den mer mogna, Ivonne Trujillo en mer skrikig gräll variant, den största sopranen i vårens huvudstad, Capital de Primavera, Trujillo.

7.1 P.g.a. att bussen pajjat sitter vi ännu här i Trujillo på hotellrummet och lyssnar på radio. Riitta har ripuli och försöker kurera sig. Jag är ännu kry men fruktar att det nog kan slå till i min mage också. Ikväll klockan 6 skal nästa buss gå så då kommer vi oss väl iväg trots att Riitta lider. Spelar in från radion som jag lånat. Idag fick jag 1 ½ band och idag fortsätterjag men det kommer sämre idag tycker jag, är svårare att hitta stationerna och för mycket nonstop, vill ha info om vem det är som sjunger. Vem kunde veta att vi skulle sitta här oh lyssna på salsa och vänta på en buss norrut som skulle ha gått igår. Var och åt på La Taberna, ett plejs med folkloristiska drag. Serverade bara pollo / höna, men det var gott. Bobborna anfaller och vi gör oss besvär med att försöka bekämpa dem med citron.

8.1. Vid poolen på Hotel Rizzo, Machala, Equador. Beställer in en cola för även om det är sent på kvällen är tempen 27 ännu. Behöver vätska och man kan ju inte dricka öl hela tiden. När colan kommer utbrister jag ”Är så törstig att jag direkt kunde beställa in en till”. Alltså innan jag ens ha påbörjat den första.

Bussfärden från Trujillo gick bättre än dit, man vänjer sig visst. Tog en collectivo taxi från Tumbes. Chaffisen stannade på vägen, plockade upp en blomstersättning från bilgolvet och gick ut och lade dem på en grav vid vägkanten. I bilen bland oss 6 passagerare var der dödstyst, den stora Dodgen susade fram på Pan-Americana och utanför på slätten stod en skock vita fåglar. Set såg ut att bli en vacker dag igen. Jag kom att tänka på ”White Bird” med It’s a Beautiful Day. Över poolen svävar Santanas ”Abraxas”, är det Sabma pa ti, den heter… samba, salsa i musikbutikerna finns det ganska litet equadorianskt, mest puertorikanskt verkar det som.

9.1. Upp i bergen, Cuenca, och regnet kommer och det blir kallare. Här finns indianerna även om jag inte vet till vilken stam de en gång hört. Staden Cuenca, den tredje stösta i Equador, är välförsedd med turistbutiker men var turisterna befinner sig är lite svårt att finna ut. Har väl sett ett par, men inga fler. Bor på Los Alamos Hostal vid busstationen och för en stund sen blev det beckmörkt, strömavbrott. Man vi hade searinljus som tur. Köpte två kassetter med Tops of the pops härifrån, musik från Venezuela, New York och Karibien. Något equadorianskt verkar det vara svårt att få tag i. Vid torget stod en liten folkskock runt en indiankvinna. Hon gick över barnen med en kvast örter. En karl sa att det var för att fördriva rädslor och att det blir lättare att sova. Bra för såväl stora som små. Ur ett knyte på en kvinnorygg kikade ett öga ut och en minmal hand stack up… så smått så smått.

10.1. Vaknade tidigt i morse och i huvudet snurrade ”Romance in Durango” främst p.g.a. att den börjar med en referens till en Panamahatt. Funderade o på att gå ut och köpa mig en. Det blev inte av, hittade inte nån som passade. Köpte istället en kassett med Joe Arroyo y La Verdad. For på eftermiddagen till sulfurbaden i Baños 5 km utanför staden. Fanns et hotell där som hette Duran. Turkisk bastu och sulfurbad i Anderna. Har varit lite trött och fundersam idag. Trött på att behöva ge sig av imorgon. Tankarnas fria flöde stoppas av planering och flöde utifrån. I morgontidningen, den lokala, stod det att Senderot hade tagit livet av f.d. försvarsministern i Peru och att 49 mist livet sedan enupptrappad aktion inletts under veckoslutet. Ännu ett streck i planerna. Riitta vill absolut inte mer till Peru. Jag irriterar mig över hennes rädslor. Hon ville ringa hem, jag förstår inte varför

11.1. Har nått Riobamba efter lite mer n 6 timmar i buss längs slingriga vägar runt berg. Har ännu inte hunnit bekanta oss med Andernas sultan, som staden också kallas, från Andernas Aten, Cuenca, till Sultanen. Riitta har varit sjuk igen, magen krånglar och höjden påverkar. Soroche, höjdsjuka. Befinner oss på 2750 meters höjd och även jag känner av att vi är högt uppe. Vaknade inatt mitt ien mardröm av att någon spelade musik, pling-plong gitarr och suktande melankolisk sång, mi corazon… Efter en stund for dom iväg i sin bil och natten tystnade och jag somnade om. Indianerna här är av en annan sort, har runda hattar och är smutsigare.
Televisionerna står på i hotellen från tidig morgon till sen kväll. Fåniga frågetävlingar och TV-apparater och köksutrustning i pris.
Bor helt nere downtown för första gången på resan och trafikbullret är betydligt. Sällskapet begränsar.
En lastbil med läsk hade stjälpt uppe på en väg i bergen. Låg där mittöver vägen på sida och runt låg lådor med söndriga flaskor. Indianerna hade samlats för att begapa händelsen och passade på att ta sig en gratis cola. Cola kallas all läsk här och det är viktigt med tomglasen. Har redan lärt mig att det är bäst att ta med sig en plastflaska tlll butiken och tömma över läsken i den. För annars blir det fnurr och drycken måste förtäras på direkten, på plats och ställe.
Bussarna är ett kapitel för sig, men dom tror jag att jag återkommer till senare, skall ta aftonmedicinen nu – Aricitita.

12.1. Det var visst Tupac Amaru som slagit till i Dan Isidro. I Riobamba öser regnet ner denna fredagskväll. Vi var lite på väg till Lambada-danstävling på Piste 4, men regnet satte p för idén och vi stannade kvar på hotellrummet och spelade kort. Den vite mannens förbannelse, Montezumas hämnd, har slagit till jajamen, och trött blir man. Sov ett par timmar på eftermiddagen, lyssnade till Joe Arroyo. Köpte två sdinglar i en affär där killen inte visste vad han skulle erbjuda. Till slut fick jag i alla fall urmjölkat att ”Una lagrima” med en grupp från Chotadalen. ”El juventud…” hade varit det populäraste i stan ett bra tag och när en karl kom in och köpte singeln plus en annan med Anita lucia Proaño slog jag till och köpte båda två.
Hittade marknaden idag och där var det liv, dofter och kommers. Utanför på trottoaren hade en man ställt upp sitt pick och pack och basunerade ut sitt budskap på auktionsmanér i en förstärkt mikrofon som fick el från en bilackumulator. Han hade örter av skilda slag till försäljning och i en låda låg två boaormar visade det sig när han öppnat på locket, som tur var de reumatiska och slöa enligt försäljaren och erbjöd medel mot reuma.
På kvällen hamnade vi på vernissage på kulturhuset mitt emot hotellet. Nån tysk ställde ut och det hölls tal på tal. En radiojournalist för lokalstationen sade att Enrique Melas var nåt som hon tyckte var bra beträffande equadoriansk populärmusik. Får se om jag får tag på något av honom. ”You’ve got a friend” hördes från radion på hotellet imorse.

13.1 eller Tjugondag Knut. Här firas det med karnevalståg på gatorna. Barn utklädda till clowner, ungdomarna dansar utklädda till djävlar, fåglar och gudvetvad. Masker har de för ansiktet och något har det hela att göra med Jesusbarnet. En orkester bestående främst av blåsare marscherande i led och man skjuter raketer så det smäller.
Vi hade just konstaterat hur trist det är här i stan, Riobamba, när karnevalståget kom gående utanför fönstret. Vi följde med dem och de for till kyrkan på backen.
Det var marknadsdag idag och visst var det kommers. Köpte några halsdukar, men sparar de större inköpen till senare. Indianerna verkar ha det rätt fattigt oh endel luktar verkligen illa. Ikväll skall vi på peña är det meningen…
Köpte ungdomstidningen La Onda idag främst för att se vad som varit Lo mejor de 1989 som det stod på pärmen.
”And I love her” strömmar ut någonstans i natten här i Riobamba, det är kännspaka toner som hörts flera gånger under denna resa.
Tillbaka till La Onda, La revista juvenil med Tom Cruise, Milli Vanilli och Michael J Fox på omslaget. I fem olika kategorier hade tidningen utsett det bästa. Samtidigt modernt; Madonna: Like a prayer. Romantiskt: La incondicional med Luis Miguel. Heavy Metal: One med Metallica. Nya rytmer: Lambada med Kaoma, och Musica tropical: La noche med Joe Arroyo. Joe lade förresten beslag på de tre första placeringarna i kategorin tropical.

14.1. var jag sjuk mest hela dagen. Vaknade på morgonen med en huvudvärk som kanske hade att göra med att jag druckit Cuba Libre på en peña kallad nåt Takavusi eller liknande. Där spelades folkmusik och det enda som serverades var rom och kola. Två yngre män från Colombia, Paco och Edison, bad oss slå oss samman med dem och trots språksvårigheter fick vi ut något av sällskapet. Aktade mig för att dricka för mycket, men det var så fullt med tobaksrök att man blev durrig ändå. Vid frukosten på Restaurang Kandelabern slog illamåendet och huvudvärken till ordentligt och världen flyttade sig på längre avstånd. Jose Feliciano sjöng ”Shake a Hand” på spanska och det lät långt borta men fan så mycket bättre än Hootenanny Singers svenska version. Med svag kropp och dunkande huvud tog vi oss med taxi och buss i över en timme till Baños där vi nu befinner oss på Hotel Sangay med telefon och färg-TV på rummet och brus från ett högt vattenfall i bakgrunden.
Det mesta av dagen regnade bort medan jag låg i sängen och led. Vid 16-tiden var jag redan så pass kry att jag kunde tita på equadoriansk TV. Dom visade ett mexikanskt musikprogram: Siempre Domingo, mest smör. Orkar inte se på TV, det är mest fåniga frågesporter och dubbade serier från USA,
Skitsnacket fortsätter, min mage är hård.

15.1. Kom vi oss iväg från ett regnigt Baños. På 3 ½ timme var vi i Quito, en storstad med lite stil, äntligen, efter alla dessa mediokra halvfabrikat. Verkar vara en juste stad. Har bara hunnit snusa lite på de modernare delarna ännu. Var bland annat på lyxhotellet Colons café och åt kvällsvard. Äcklas av de turister som b or på sådana ställen. Hur kan rika människor vara så fula och smaklösa? Var också in på Colons reading room där det i Guayaquiltidningen El Universo under rubriken Barbarie stod att två turister dödats av 15 beväpnade män 500 km söder om Lima. De hade blivit utkommenderade under pistolhot ur bussen. Två 22-åringar med franskklingande namn.
Riitta är skärrad och hatar Peru och jag tycker att hon tar i, överdriver, låter känslorna rusa iväg med sig.
Vi bor på ett OK hotell, Hostal St. James för 5.500 per natt, billigt alltså. Så värst mycket musik har det inte blivit idag, två gånger La Noche, resten har jag inte känt till.

16.1. Quito är bra men stort så det ta sin tid att komma underfund med vad som ligger var och hur. Människorna är också tillbakadragna utan att för den skull vara ovänliga eller icke sociala. Stan har en viss stress i sig, det var en av de första sakerna jag lade märke till igår, men så funkar allt också. Imorse åt vi frukost på hotellet och kocken-värden var en personlighet i sig. Musiken var lite slö, rentav skum, eller vad ägs om att börja dagen med ”Rawhide”. Igår var musiken by the way ”Mozarts 40nde” i en reklamsnutt när vi kom in i stan medan korna betade längs trottoarerna. Dagen började med Rawhide och slutade med pianoklink på 19nde våningen i en skyskrapa där det fanns en lyxrestaurant. Vi åt utsökt mat för 42 mk inkl. 4 öl och kaffe. Innan dess hade vi hunnit ta oss en liten gångtur på stan och åka buss ut till Mitad del Mundo i en timme, det mesta stående. Monumentet om rests till ära för den equadorianska vetenskapsmannen Maldonado och de franska vetenskapsmän som någon gång på 1700-talet konstaterade att världens mitt låg just där. Funderar över hur de kan ha kommit fram till det? Väl tillbaka i stan med en hostig buss gick vi och köpte skor åt mig. Baken är inflammerad, röd och svider, näsan likaså. Dan har varit het och ljuset starkt! Blev tvungen att köpa en Panamahatt, solen var så stark och nära. Dagens melodi kunde kanske vara Equatorial med Milton Nascimento när vi nu befinner oss på ekvatorn mitt på jorden?

17.1 var en sorgesam dag p.g.a. att Riitta släppte sig ordentligt efter att jag sagt att det var svårt för mig att svälja att vi ska ta flyget tillbaks till Lima oh punga ut med 170 dollar för det. Hon tog min klagan helt fel och började säga att jag är en skit och självisk, helt obefogat enligt mig. Efter det har humöret inte varit glatt. Jag steg upp från bordet på den lunchrestaurang vi åt på och begav mig iväg utan att vända om och när jag slutligen gjorde det var det redan för sent. Nåväl vi träffades någon timme senare på hotellet, men då hade jag redan varit där i en timme. Jag är sorgligt bedrövad.
På kvällen skulle vi ta oss till gamla stan och gjorde det också, men det var glädjelöst det också. Tog en taxi ner till Casa de Cultura och tog en jättepromenad längs några avenidor tills vi hamnade på en smaklös kubansk restaurant. Hade talat om att sticka oss in på några peñas men klockan var för lite och humöret för pltt för att det skulle bli nåt av det. Dagens låt är alltså Byrnes ”Women vs. Men, den kom till användning som jag befarade.
I Peru hade Senderos tagit livet av 34 campesinos. Inte så mycket att fästa sig vid tyckte konsuln, en equadorian som bott 14 år i Finland. Liksom andra här var han fullt upptagen, men gemytligt tjänstvillig. Too much Finland, tycker jag och har svårt att hålla mig i skinnet.

18.1. Jazznatten blev en besvikelse. Dyrt och sterilt var stället Mai Tai och den musik som Sr Jiminez och hans combo presterade var kraftlös och utan själ. Spelade Miles, Coltrane, Parker och andra som dessa inte under sin sämsta afton skulle kunna apa efter. En annan Sr. Jiminez, han på skivbolaget Famoso behagar inte dyka upp på jobbet, men jag får väl försöka igen mañana Får mig ur balans detta ringande som inte leder nån vart. Fick åtminstone kontakt med Steinerskolan här och jag fick fungera som tolk trots att min spanska är skral, men den blir väl bättre hela tiden när tvånget påkallar koncentration.
Dagens musik? Videoclub på TV med Gloria Estefan ”Oye mi canto”. Det har blivit lite skralt med nytt och friskt.

19.1. I ett ruggigt rum på Hotell Riviera Suore i Otavalo som inte alls är den stad vi föreställt oss. Önskar dock att marknaden i morgon skall bättra på den bild vi hittills fått av stan, en sömnig håla. Utanför fönstergluggen är det fullt liv, fredagskväll utanför biografen. Vi var och lyssnade på folkloremusik på ett kafé där vi även åt en smula. Resan hit var tung, chaffisen körde som en galning och vi passerade t.o.m. stan i bara farten. På radion i bussen körde dom Pet Shop Boys; först ”Always on my mind” i maxiversion, ”West End Girls” kom lite senare, men den dränktes i störningar. Fick tag i bossen för Famoso, så det artar sig med material även om det emellanåt känns tröstlöst. Riitta har igen fått ett anfall av rädsla. När vi skulle gå till peñan Tucan och frågade en liten kille efter vägen sa han att nån blivit skjuten med pistol där och att stället var stängt i en vecka. Så vi fick snällt tåga hem hit till detta ruggiga rum och försöka sova…

20.1. var lördag och marknadsdag och vid 7-tiden gick vi ut och drog oss bort mot marknadsplatsen. Första intrycket var bedövande, för mycket vackra saker, för mycket virrvarr. Det tog ett bra tag att få fatt i vad det var som pågick men vid 9 hade vi redan gjort flere affärer och var så trötta så vi gick för att äta lunch. Först efter ett ag fattade vi hur liten klockan egentligen var. Efter att ha lämpat av den första lasten varor och skalat av oss ytterkläderna på hotellet gav vi oss igen ut i vimlet och solen började steka starkt. Det var säkert 30 grader i skuggan och det kändes direkt farligt ett tag när det inte fanns växel för en Fanta och det enda jag hade var en 5000-lapp. Hela dagen vandrade vi och först vid 18-tiden pustade vi ut lite på hotellet innan det var dags att gå och äta till Guyarmac där Otavalo Manta spelade medryckande. Köpte en kassett med dem. Tidigare på dagen hade jag köpt Charmyac-kopia efter att förgäves sökt efter originalet som en kille ville ha 3000 för. Jag tyckte det var för mycket, 1000 mer än för vanliga kassetter. När jag sedan bestämde mig för att köpa i vilket fall som helst var kilen borta och trots ivriga efterspaningar fick jag nöja mig med en kopia. Köpte även en singel på Centro Musical medan jag sökte Otavalo y punto. Musik från grannstaden Ibarra som lär vara populärt här i trakterna.
Det har varit mycket val och kval idag, men dagen har varit fylld med upplevelser och sist och slutligen mycket harmonisk även om värme och mångfald ibland nästan tagit kol på oss. Dagens västmusik var väl Cat Stevens i trädgården på Guyarmac, ”Peace Train” och annat från brytningen 60-70-tal i en miljö som också verkade 20 år tillbaks i tiden då man satt på kuddar på golvet och tittade på varann.

21.1. Sätter fel datum för igår var jag för trött för att orka skriva nåt. Var helt slut efter den tur som vi tog på morgonen i Otavalo och är helt slut ännu. Näsan är täppt och magen är lös och vill det sig illa kastar jag upp.
Söndagarna verkar bli dom dagar som man lider mest.
Skall snart iväg på intervju med Sr. Jiminez på skivbolaget Famoso. Dags att förbereda frågor.

22.5.2005 och jag tröttnar på att kopiera det förflutna och har inte någon större lust att dokumentera nuet heller. Undrar vad det är jag håller på med och till vilken nytta. Känner att detta kopierande inte leder nån vart. Borde sammanfatta mig istället. Istället sitter jag och slappar bort söndagskvällen med att titta på Beck på Fyran medan källaren stinker. Läser Leo Löthmans Vägen till ett fotbad och funderar på att även jag borde ta ett för att jaga förkylningen på flykten. Fick kalla fötter idag då morsan var här och bjöd på blåbärspaj. Kom ihop mig med Anni som bara slänger grejer omkring sig och inte bryr sig, vill bara att jag skall passa opp. Hunden släppte jag ut på morgonen och han smet. Jag flåsade omkring på ettan i uppförsbackarna på motionsstigen. Han hittades hos grannen. Det håller inte riktigt det här. Jag orkar inte och har svårt att se meningen med att hålla på och lägga krut på detta skrivande. Men jag är seg. Fortsätter väl imorgon med att få slut på Sydamerika episoden om hälsan det tillåter. Tar en whiskey, det kanske jagar bobborna på flykten bättre än ett fotbad. Inte en dag utan en rad, var det, men utan riktig geist. Var iväg och spelade trots att vädret och hälsan ett tag stod där som eventuella hinder. Riitta är i Åbo och jag kan syssla med vad jag vill utan att behöva ha dåligt samvete. Jag borde väl få lite bättre ordning på huset, imorgon.

24.1. Tillbaka i något så när gott skick nere vid kusten. Det har varit tunga dar med huvudvärk, hög feber, diarré och värk i benen. Vet inte vilken bacill som angrep mig men elak var den och inte vet jag om jag helt blivit av med den trots medicinering sedan igår. Professor Forssius vid finska ögonkliniken på ett sjukhus i Quito gav tips om medicinen. Skoven kom och gick. På måndagsmorgonen hade jag diarré men orkade ändå ta mig till Famoso och tala med direktör Jiminez som till en början absolut ville att jag skulle ge honom mitt visitkort, men som sedan kom loss och gav mig 26 LPn och hade tid med mig i en och en halvtimme. Väl tillbaka på hotellet var jag slut men Riitta hade stämt träff med Sonia och Harvey till klockan ett och innan dess skulle vi hinna till banken. Väl framme vid den vegetariska restaurangen Herbale mådde jag pyton och måste uppsöka baños, men inget kom, var så trött så jag var spyfärdig. Kunde inte äta nåt och huttrade. Ville ändå göra de uppköp som var bestämt och gick tappert mot Libri Mundi. Riitta var orolig till tusen men jag sa att jag säger nog till. Just utanför bokhandeln blev allt för mycket och jag satte mig ner och spydde galla.

27.1 lördag morgon efter en välsoven natt. Här i Sua, en liten fiskeby 25 km söder om den större staden Esmeraldas skiner solen igen efter gårdagens dagslånga regn. Stannar väl en dag till då och skjuter upp bussfärden till Guayaquil tills imorgon.

Musik ja! Det har varit mindre sånt tycker jag eller så är det på det viset att jag blivit trött på at reagera. På playan i Atacamas kunde man höra ett sammelsurium av både latin och west. ”Dock of the bay”, Winwood, Marley, salsa. Riktig mix blev det när man gick förbi de små barerna med stråtak och bambuinredning på sandstranden. ”Por reternerte” spelades i TVns videoklubb. ”Fisherman´s Dream” tänkte jag på när vi satt och såg på hur fiskarna begav sig ut på havet i små urholkade kanoter på eftermiddagen… På kvällen kom de tillbaka med näten fyllda med levande ljus från en fotogenlampa. En vacker syn att se dem komma in mot land i mörkret.

Pelikanerna flyger tätt ovanför vågspetsarna i en lång rad.

28.1. På väg i buss från Esmeraldas till Guayaquil. Har just passerat Sto Domingo de Colorados och har således kommit nästan halvvägs på den 9 timmar långa färden. Stannar på bensinstationen ”Luz de America” för att tanka 28 liter diesel. Mannen med de stinkande hönorna flyttar sig igen längre bak i bussen och stannar vid vår bänk. När vi kommer igång igen börjar det som tur fläkta, nästan för mycket.
Imorse schabblade jag mig med det spanska språket. Servitören José bar en skön t-skjorta, singlett, som hade reklam för hotellets f.d. diskotek och jag frågade honom medan jag drog sakta i singletten om det gick att ’comer’ den på hotellet. Han såg fundersam ut men fattade sig snabbt och sade att den inte finns att ’comprar’, köpa och inte äta som jag sagt. Jag förstod efter en stund vilken ordblunder jag gjort. Undrar hur många grodor som sluppit ut över ovetandets läppar. Gårdagens musik var ”Sounds of Silence” i hängmattan nästan dränkt av havets dån. Idag är det bara spanskt på bussradion.

29.1. Sista kvällen i Equador. Har bytt hotell här i Guayaquil. Igår när vi kom råkade vi ut för en taxichaffis som svängde av fel och sedan när han fick göra en liten extra sväng ville han ha 300 sucres mer även om redan begärt överpris, 1200. Jag blev ju förbannad men Riitta blev nervös så jag fick ge med mig alltför snabbt. Jag kokade. Gick sedan till närmsta hotell som var fullt och tvärs över gatan fanns ett till som kostade 6000 och Riitta sa att de dög. Luktade ett kunde jag konsttera när jag stegade in. Dagens hotell ligger vid huvudgatan 9 de Octubre och är lite dyrare men renare. Tyvärr har hissen brakat så det blir fanskap att få ner kappsäcken mitt i natten kl. ½ 4 när vi skall fara till flygfältet. Var in till Guzman och köpte pasillo och det populäraste just nu i Guayas: ”Socaribe” och Joe Arroyos nya LP i colombiansk pressning för 4000 sucres. Kunde inte heller motstå att köpa en ylletröja av en otavalo-indian för 8.000.

31.1. Tillbaka i Miraflores där jag sitter på Café Haiti och ser gatulivet flyta förbi. Landade i Lima på ett helt annat plan än förra gången. Gick ut till huvudvägen Av. Faucett och tog en taxi för 50.000, inte som senast 120.000. Åkte in till Hostal Larco, installerade oss och for till ambassaden med buss och plockade upp posten, ett brev från Virrey. Var å stranden på eftermiddagen och stekte oss genom diset på stenstranden. På kvällen for vi till Sachún som var en dyr turistpeña men programmet var högklassigt. Peru Negro kom på scen först efter midnatt, det var mest för deras skull jag gått dit. Korta programsnuttar var det och för det mesta räckte det med de fyra sånger smörarna bjöd på, två manliga och en kvinnlig fick vi stå ut med innan Peru Negro kom med sina congas och andra rytminstrument. Sångerskorna var vita. Riitta tyckte mer om Así es mi país-dansarna i Pio pio…

2.2. Sista timmen i Peru, på Limas flygplats Jorge Chavez. De sista dagarnas har egentligen bara gått åt till att förbereda avfärd. På skivbolaget Virrey har jag sprungit oh tiggt till mig kassetter även om skörden inte varit så stor. Blev bekant med Andres Rojas på promotionsavdelningen. Han var väl lite stel av sig men kommunikationen löpte ändå och vi träffade honom två kvällar på Haiti i Miraflores, den andra med flickvännen Lena som gillade Genesis och Yes.

Chicas del Can spelade i stan för en vecka sen på Hotel Crillion på El Estadio. Synd att man inte var på plats. B-52s hörs mycket på radio, de är lätta att urskilja.