LATININDIOPILEN 1,3,4,5

LATININDIOPILEN 1-3-4-5

På jakt efter musik i Peru och Ecuador



@ Rumillajta: Condor

Stålfågeln har landat i Peru, på Limas flygfält och det är tid att ge sig ut på jakt efter musik på en främmande kon­tinent.

Det är det förra årtiondets nästsista morgon och i flygterminalen väntar hajarna som vanligt på byte, på den lättlurade och utpumpade turisten... det gäller att följa en plan när man stigit ur planet, handla resolut, bestämt och målmedvetet trots att man är omtumlad av en lång resa och dessutom lite skärrad över alla rykten om landets farlighet: "det farligaste i Sydamerika just nu".

Som tur är kan man beställa hotell innan man stiger ut ur interna­tionella inkomsthallen, innan man skall konfronteras med tröttsamma typer som tjattrar om hotell, taxi, dollar och guvetvad. Man låtsas veta vart man är på väg och stegar för egen maskin ut mot en rad med taxin efter att ha växlat en 100 $ check till över en miljon intis som genant putar och bränner i byxfickan. I släptåg har man ett antal hjälp­villiga bärare som pockar på uppmärksamhet. När de börjar rycka i resväskan får man fräsa till lite extra.

Efter några hastiga farsaktiga förhandlingar accepteras ett alltför högt pris för en tur genom Lima mot Barranco en bit utanför stan på andra sidan. Det gäller att snabbt ta sig ur den fälla flygfältet kan vara och begreppet "ett alltför högt pris" är relativt, ca 3 ggr billigare än Hfrs.

Sen är det bara att sätta sig ner, slå sig till rätta i baksätet på den amerikanska bilen, ratta in i rätta filen på Avenida Edgar Faucett, slå på radion och susa iväg.

@ Franco de Vita: Luiz(radion) 4'40"+snack 20"+ rek­lam20"

Välkomna till det första i en serie program som jag valt att kalla Latinindiopilen, på jakt efter musik i Peru och Ecuador.

Latin för att vi befinner oss i latinamerika.
Indio för att vi så småningom kommer att träffa på ursprungs-befolkningen, indianerna.
Pilen för att vi är på jakt.

I arsenalen har vi stora öron, stor nyfikenhet och tyvärr ganska så små kunskaper i spanska, kunskaper som kan vara nog så bra att ha om man skall träffa rätt när ville­brådet lätt slinker sin väg.

Serien kunde väl också heta Latinindiofilen för vi kommer att röra oss en hel del på gator och vägar, och musik det är ju känsla det, feel the beat.

Den första musiken vi stötte på på peruansk mark kom faktiskt från Venezuela, han som sjöng om taxichaffisen med artistnamnet Luiz var Franco de Vita, en av de mer populära romantikerna på kontinenten. Låten om Luiz hördes rätt tätt i etern...

Den långa flygfärden över Atlanten kräver vila vid hav, pool eller säng men redan efter ett dygn börjar nyfikenheten dra så mycket i nerverna att det är dags att ge sig ut på stan, ut från den lugna förstadstillvaron i konstnärernas Barranco, ner mot Limas, som det hette i hotellreklamen "förorenade centrum", eller kanske besmittade om man vill tolka "contaminated" så....Halvvägs ner mot downtown ligger den moderna medelklass-stadsdelen Miraflores som för en europé känns lite bekant, modern kommers och ett gatuliv som i stort inte skiljer sig så mycket som man är van vid här hemmifrån även om det ju finns både ett och annat som både förvånar och förskräcker:

På vägen in mot affärscentret står ett antal unga män och viftar med kalkylatorer, elektroniska räkneapparater, och jag tänker i mitt stilla sinne att allt försöker dom sälja på gatan också, man kan ju förstå att dom försöker med inhemskt krimskrams åt turisterna, men kalkylatorer, dom får vi ju nästan gratis själva, och att de är så många som försöker sälja... inte förrän efter ett bra tag förstod jag att killarna var valutaväxlare, det var det magiska ordet dolares och sedelbuntarna i handen som slutligen fick det att koppla i skallen, det jag läst om att växla på gatan...man kan ju alltid skylla på att man led av jetlag ännu...

Efter ett tag fick jag syn på den första skivbutiken och begav mig med beslutsamma steg dit men saktade in på stegen när jag såg att det stod en vakt med k-pist i dörren. När han inte gjorde några tecken på att försöka stoppa mig slank jag in i affären, lite olustig till mods nog...

Mest fanns det kläder i butiken men bakom en disk vid ingången stod en lite frånvarande ung dam och flyttade på kassetter. Jag frågade på knagglig spanska vad som var mest populärt i Peru just nu och hon kom med en motfråga. Gällde det romanticas, tropicales, rock, balladas, parablas och en hel massa annat som jag inte uppfattade eller förstod. Jag klämde till med att det skulle vara nåt modernt peruanskt och hon raddade upp en hel del på disken. Det mesta hade flickor i baddräkt på omslaget, det gällde att lyssna sig fram. Till slut bestämde jag mig för A parrandear con Freddy Roland y su gran orquestra.

@ Freddy Roland y...: Parranda 10'43"

Ett potpurri med de populäraste låtarna i Peru i fjol inköpt på nyårsafton i Miraflores i en kombinerad musik och klädbutik på huvudstråket där det började dra ihop sig till nyår. Polisen for omkring och plockade upp raketförsäljare, kollade licenser och identitet....

Freddy Roland ja, han verkar var nåt av Perus James Last, nån som gör versioner av andras hits, buntar ihop dem i lämpliga sjok och slänger till och med in en gammal slagdänga som Las pelotas de Vevey som inte alls ligger så långt borta från det tyska som James Last står för. Kassetten som vi hör heter Parrandear vol. 70 så Freddy har varit med ett bra tag. Orkestern består av 8 musiker och tre sånga­re, två manliga och så en kvinnlig som visar sina läckra lår på ett av de tre lite suddiga små foton som pryder omslaget.

Det var alltså en lite lättsam inledning på jakten efter peruansk musik och det skulle faktiskt ta ett litet tag ännu innan vi skulle få korn på nåt mera djupt peruanskt... Den peruanska verkligheten däremot fanns där allt starkare för varje minut. På nyårsdan hade vi redan hunnit få bekanta, Sandro från Schweiz och Keyko från Japan, som hade råkat ut för Peru på så sätt att de blivit av med sin packning på ett illvilligt och listigt sätt på buss-stationen i Chiclayo ett dygn efter att de kommit in i Peru efter att ha kommit från Ecuador. De hade varit ute på resa i 9 månader utan att tidigare ha haft liknande besvär....Vi stråla­de samman i telefonkön på hotellet och drog så småningom ner på stan tillsammans i en fullpackad, full­packad sa jag, buss. Det var en lång resa i sig, det var nyårsdag, flödande varmt. När vi steg av nånstans nära centrum för att kolla läget så var det läge för frukost för Sandro och Keyko och de köpte nåt hotdog-liknande på en bar vid gatan och började mumsa på dem. Efter att Keyko hunnit ta två tuggor var en gatpojke blixtsnabbt framme, hoppade upp och snappade åt sig korven och kilade sin väg.

En alldeles tillräcklig varning om att VI inte befann oss på VÅR mammas gata längre och att det gällde att se upp ännu mer, spänna sig några grader till, tyvärr....

@ Billo's Caracas Boys: Odio los lunes 2'50"

Det är måndag, Lunes, men också nyårsdag. Billos's Caracas Boys från Venezuela hatar måndagar. I Limas centrum vid tvåtiden på eftermidda­gen är värmen tryckande, allt går i ultrarapid, samtidigt som det går undan och svänger, gungar. En man lägger av en präktig stråle spyor över trottoaren. En riktig fors... på nyårsdan.
På Limas centrala torg, Plaza de Armas, är läget dött, en polisbil som i sin fönsterlöshet mer liknar ett större militärfordon talar sitt tydliga språk: här är det i mångt och mycket vapenmakt som gäller...
På gågatan Union som går från Plaza de Armas till Plaza San Martin säljer ynglingar piratkassetter och när man frågar dem vad som är bra, vad som är bäst slår de på full volym och spelar luftgitarr så att luften skakar .

@ Miki Gonzales (radiokassett)

Miki Gonzales Limas värsta rockare dammar av stan på en dålig piratkopia.

I Lima finns det även en hel del finländare och en av dem träffade jag för att få hjälp med att få grepp om hur det egentligen står till med landet och vad man bör göra och vad man bör undvika.

När jag frågade henne vem Perus Juice Leskinen var kunde hon dock inte hjälpa, intresserade inte sig för sånt. Ändå ledde hon in mig på ett musikaliskt spår när hon berättade om sitt livs första tjurfäktning. Det var i november och trots att hon på förhand var tveksam till det hela och tvivlade på att hon skulle gilla det så var upplevelsen positiv. Det som gjorde den åtta timmar långa tillställningen extra njutbar var att en av Perus ledande sångare, Zambo Cavero, hade suttit några rader bakom dem tillsammans med en gitarrs­pelande kompis och de avfyrade stark sång mellan verserna. Jag blev naturligtvis intresserad, spetsade öronen och lade namnet på minnet, Zambo Cavero. På väg tillbaka till hotellet i Barranco stack jag mig in på skivaffären La discoteca i Miraflores och bad att få lyssna till Cavern:

@ Zambo Cavero: La comadre cocoliche 3'00"

Zabmo Cavero, Zambo med Z, en stor svart man med mäktig röst i nåt som visade sig vara rätt typiskt peruanskt, festejo, en musikstil som utövas av många svarta slavättlingar i Perus kustom­rå­den.

Musiken är rytmisk och framförs oftast till en gitarr som kör basgångar och nånslags rytminstrument, t.ex. en låda av faner med resonanshål på botten som ger ifrån sig ett slags rasslande sound.

Kassetten som låten La comadre cocoliche kommer ifrån heter ”Siguen festejando juntos” och den har Cavero gjort tillsammans med en annan förgrundsgestalt inom festejon, Oscar Aviles. Kassettens underrubrik lyder: !Musica Negra Perua­na! lo que juventud criolla quire bailar, d.v.s. svart peruansk musik, den som kreolungdomen gillar att dansa till.

Samtidigt som jag inhandlade Zambo Caveros festejo-musik lyckades den ivrige försäljaren övertala mig att också höra på indianmusik, folklore från bergen. Dit hade vi faktiskt tänkt ge oss av men nu var vi inte längre så säkra på om det var så förnuftigt att ge sig av dit upp med tanke på de uppgifter och rykten som spre­ds om terroristernas senaste aktiviteter där. Men att musiken lockar, det är det inget tvivel om.

@ Los Uros: Mi raza 4'00"

Gruppen Los Uros med låten Mi raza som kommer från departementet Puno vid Titicacasjön i sydöstra Peru, ett av de ställen jag absolut ville besöka trots att man måste akta sig för malaria och Sendero Luminoso, den maoistiska gerillan....

I Lima Times, en engelskspråkig veckotidning som jag inhandlade på nyårsdan stod följande att läsa: (med metallisk nyhetsröst)

Turister mördade i Ayacucho: Vivienne Joy Harbour, 26, från Hamilton på Nya Zealand och Paul Linsdell, 25, från Melbourne i Australien, hittades den 25 november döda av lokalbefolkningen ungefär 50 km utanför Puquio. De var på väg genom södra Peru mot Bolivia. Ett vittne sade att kropparna lemlästats och att ett plakat som fördömde kapitalister hittats i närheten. Även om undersökningar iståndsatts så tvivlar man på att förövarna kommer att kunna tillfångatas.

Sendero Luminoso som verkat aktivt i 10 år uppe i bergen utpekas inte direkt som skyldiga men nämns i artikeln för att de just innan dådet utlyst en beväpnad strejk i Puquio. På en annan plats i tidningen står det att Sendero Luminoso har cirka 5000 medlemmar och att de står som ansvariga för merparten av de 17000 mord som begåtts uppe i bergen på 80-talet. Under senare tid har verksamheten trap­pats upp och fler departement klassifiseras som farliga för re­senärer av de utländska beskickningarna i Lima.

Lindell och Barbour som börjat sin sydamerikanska odyssé i maj i Mexico hade innan de kom till Peru besökt Brasilien. De reste långsamt, åkte lokaltrafik mot Cuzco och Puno... alltså samma väg som vi, min hustru och jag, tänkt ta... vi beslöt oss för att ta oss norröver istället, ta bussen mot Ecuador och avvakta, se hur läget ter sig och sedan komma tillbaks till Lima om 2-4 veckor.

Men innan vi begav oss till Trujillo, Perus fjärde största stad, 600 km norröver längs kusten genom saltöknen, innan dess slank jag in på skivaffären Music Box i Miraflores och inhandlade mer festejomusik i Zambo Caveros anda, Conjunto Peru Negro och kassetten ”Son de los diablos”, djävlarnas sound. När bussen äntligen närmare två timmar försenad gav sig av från en av Limas många buss-stationer och jag surrat fast kapp­säcken med järnkedja och lås i en balk i baggageutrymmet kunde man koppla av, sätta på sig hörlurarna och åka ut ur 8 miljonstaden Lima, i natten med Peru Negro i lurarna.

@ Peru Negro: Son de los diablos.

I bussen märker man att det är spänt i landet, ingen talar med varann, alla håller sig för sig själv. Eller är det bara ett na­tionaldrag? Alla verkar vara på sin vakt även om det är lätt att dåsa till när busshjulen brummar fram över tvättbrädsasfalten i mörkret och allt är ett jämt oväsen. Efter ett tag stannar man för nånslags kontroll och in strömmar det indianskor med äpplen i plast­påsar, de fyller mittgången och mantrar manzanas, manzanas, man­zanas, manzanas, men de får inte mycket sålt så här efter midnatt även om de sprider viss munterhet. När de gått ut igen kommer godisförsäljarna och cigarettförsäljarna och läskförsäljarna och tidningsförsäljarna...

@ Las chicas del can: Pepe

Väl framme i Trujillo går vi på Pena Turistica El Maizal men då har det redan hunnit bli fredag­kväll. Manolo Calderon står för vad som kallas Animacion och det låter ungefär så här:

Vamos a cantar, vamos a bailar, bienvenudo a Pena Turistica EL Maizal, Vamos a bailar con Marco Silva y la orguestra de la ciudad en el capital de la Primavera Trujillo osv...

Men mer om penas, musikrestauranger, och Trujillo i nästa Latinindiopil.


Latinindiopilen 3

@ El rascabonito A1

El rascabonito med Mariachu y su orques­ta festivo. Det var till dom här tonerna vi slängde oss ner för hotelltrappan i full fläng på hotel Shyris i Riobamba i de ekvadorianska Anderna för att få reda på vart karnevalståget som passerade förbi nere på gatan tog vägen. Ett av de dansande barnen i djävulsutstyrsel fick syn på mig och kom fram och drog över mina skor med en borste så jag betalade med en mindre sedel och sdmådjäveln föreföll nöjd efter att ha granskat sedeln noggrant genom hålen i masken.

Hela procesionen avslutades uppe på en kulle utanför en kyrka med dans på stället och allmänt smällande och tjoande. Bredvid kyrkan låg 21 april-parken och ner genom den gick trappor som nyligen klottras med slagord mot kapitalismen, för socialismen. Gringon var inte så värst populära så här dagarna efter U.S.A.s ingrepp i Panama och vänstern verkar ha aktiva medlemar här uppe i bergen av väggk­lottret att döma. Att stämplas som gringo trots att man själv inte på nåt sätt känner samhörighet med nordamerikaner eller deras politik är nåt man får stå ut med, man kan ju inte hela tiden gå omkring och förklara sin nationalitet eller sina åsikter, speciellt inte när ens spanska är knagglig. Gringos som gringos kan man ju tycka, degosar som degosar, det är inte alltid så lätt att skaka av sig fördomar och färdigt inpräntade begrepp även om man skulle vilja det. När vi träffade Paco och Edison från Kolumbia så hade jag svårt för att inte komma att tänka på coca och kokain, det är ju det vi vet först och främst vet om Kolombia idag, drogkarteller och kriget mot narkotikan. Mer om Paco och Edison senare men nu först lite musik, den populäraste i Riobamba på senare tid.......

@ Una lagrima

Una lagrima, en tår, med Segundo Rosero och Nery Padilla, en singel som jag fick tag i i Riobamba. Skivaffärerna och dess personal var inte särskilt välförsed­da med kunnig personal och det tog ett tag att komma fram till nåt som skulle vara hett i stan, nåt som sålde bra och gillades av lokalbe­folkningen. Försäljarna kunde lika bra ha stått i korvbutik. Som tur var kom det andra in i butiken och tack vare dem fick jag tips om vad som gillades och vilka som var bäst bland de lokala förmågorna. Segundo Rosero och Nero Padilla kommer från Chota-dalen i Anderna i norra Ecuador. De representerar nåt nytt sades det, de blandar bergsmusiken med musik från kusten där de tropiska rytmerna är förhärskande. Trots att de själva är svarta bor de uppe i bergen, annars brukar flyttningsriktningen vara den motsatta, ner från bergen ut till kusten. Lite mer ursprungligt Anderna låter den senaste singeln med Anita Lucia Proaño som nån kom in och köpte. Anita Lucia Proaño kommer från Riobamba och lär vara populärast bland artisterna i stan just nu så också jag satsade 2 och 50 och köpte singeln. Jag gillade B-sidan bätt­re..........

@ Anita Lucia Proaño: Pasito tun tun B

Pasito tun tun, en traditionell låt med Anita Lucia Proaño från Riobamba, en stad med xxxxxx innevånare ungefär mitt i Ecuador. Varje lördag är det marknad i stan och det var väl därför som vi gjort ett uppehåll där på 3 dar för att invänta marknaden som nog var en upplevelse i sig men inte på något sätt gick upp mot markna­den i Otavalo som vi så småningom kommer att komma till. Visst fanns det utbud även här men än höll vi igen på inköpen eftersom det inte är nåt vidare trevligt att släpa på för stor packning. Roliga runda hattar hade dom helt egen stil men inget man går och bär på sådär till vardags här inte. Men man bör ju även komma ihåg att det man en gång fallit för i hantverksväg kanske inte finns att fås någonan­nanstans och att det gäller att slå till när tillfälle bjuds så att man inte behöver gå och gräma sig efteråt. Det är förstås en värds­lig sak som Karls­son säger men i allafall.

Att hygienen inte är den allra bästa är nåt som man väl kan accepte­ra även om man ibland blir tvungen att snörpa på näsan åt lukterna. Man får ju också se upp med vad man äter och de helstekta grisarna som erbjöds på marknadsplatsen såg heller inte speciellt aptitliga ut. Och att sätta i sig marsvin, cuy, som lär vara en delikatess kom heller inte på frågan trots att de bjöds ut. Platito de cuy, en tallrik marsvinhette låten som som framfördes orgel med hjälp av bland andra en hawaijigitarr. Så smaklöst att det nästan blir smakfullt eller hur?

@ Platito de cuy

Platito de cuy, det en låt om mars­vinet som maträtt. nåt som vi inte vågade oss på, bl.a. för att vi var rädda för den främmande bakteriefloran. Än hade vi inte efter två veckor råkat ut för några värre magåkommor menm så hade vi också ett helt artelleri mediciner i bagaget, mot malaria och mot magsjuka och annat stärkande, så mycket skulle man sätta i sig för att förebygga sjukdomsanfall att man emellanåt nästan tyckte sig vara narkoman utan annat än behovet av att skydda sig mot sjukdomar, ett behov som kanske kan ses som sjukt i sig. Nåväl mot höjdsjuka lär coca-te vara bra och eftersom vi kände oss lite durriga och konstiga beslöt vi oss för att se om det gick att få tag i sånt i stadens butiker. Vi hade hört att mate de coca var en vanlig dryck i Perus Ander så varför inte även här? Men ack nej, vi möttes bara av oförstående försäljare som erbjöd Liptons men inget annat. Mate de coca finns inte i Ecuador och landet lär inte heller vara lika insnärjt i cokainhandeln som grannländerna Peru och Kolombia. Men drogproblem lär man nog ha för på skivpärmarna står det:

Hace que quires pero
Gör vad du vill men tänk noga efter. Säg nej till droger.
Andra njutningsmedel finns det liksom i Kolombia dock gott om

@ Tabaco y Ron

Senare på lördagskvällen skulle vi ut och kolla Riobambas peñas och vi hamnade på Takavanusi, ett litet ställe uppe på taket till ett boningshus en bit utanför stan. När vi kom vid 9-tiden var stället helt tomt ännu så det var bara att sitta ock vänta, och beställa in nåt att dricka. Det enda som fanns var Rom och kola, ingen öl, ingen apelsinjuice, inget än rom och cola, cuba libre. Jaha man får väl ta sedan dit man kommer och ta vad bjuds. Det gjorde även de två unga män som efter en stund slog sig ner i ett annat hörn av den lilla lokalen, de beställde in en litersfrlaska av vardera varan och satte igång med vad Bukowski skulle kalla "serious drinking". Efter ett tag kom en av killarna över till vårt bord och undrade om vi inte skulle kunna komma över till dem eftersom det vasr så dåligt med folk i lokalen och ingenting hände. Kom över ni sa vi och det gjorde dom med sina flaskor och cigs som snabbt fick ögonen att tåras. Dom hette Paco och Edison och kom från Kolombia, var i stan på arbetsre­sa, sysslade med oljeaffärer och teknik. Paco skötte snacket för det mesta: han hade en mycket distinkt falsettartad röst, nåt liknande sångaren Joe Arroyo, även han kolombian. Man satt och nickade och försökte snappa upp ett ord här, ett ord där i ordaflödet och bilda sig en uppfattning om vad det var karn snackade om, och faktiskt jo det gick att förstå det mesta även om det krävdes koncentration. Själv skulle man ju också delta i snacket och berätta om sitt land och sig själv och vad man visste om deras land. Det är inte mycket det som man vet om Kolombia förutom att det går hett till där drogkarellerna försvarar sina självutnämnda rättigheter och att snacka politik är nåt man gärna undviker när orden inte räcker till.

Men kaffe jo kaffe kommer ju från Kolombia och den där låten i kaffereklamen på Tv...hur går den nu? Fasiken också vad svårt det är att få tag i melodin till Cafe con ron... Och Paco och Edison försöka truga i en mera rom men man bör nog se upp man för man vet aldrig var man har dom, dom är i allafall två, från Kolombia, och själv är man på helt främmande mark. Orkestern har börjat spela på peñan, det visar sig vara en indianorkester med stor trumma, små bältdjurscharangos och gitarrer. Så småningom blir det riktigt häftigt tryck i lokalen. Orkestern spelar Lambada och El condor pasa och en hel massa annat som man inte känner till. Efter midnatt har Edison fått i sig så mycket Rom att tungan lossnar och han börjar diskutera världspolitik men då är jag redan trött på att vara vaksam och tackar för sällskapet, ursäktar oss och ger oss av från peñan Watanusi i Riobamba medan orkestern kanske spelar Riobambenita.

@ Riobambenita

Nästa dag var det så dags att ge sig av igen även om man kände sig sjuk. Inte var det baksmälla för rommen hade jag varit försiktig med. Kanske var det magsmälla eller höjdsmälla men något var fel...

Även om vi i Riobamba hade undvikit att bli blöta av de vattenbom­ber, ballonger fyllda med vatten, som man har som bruk att kasta på varann i karnevalstider, så blev vi det ändå i Baños där regnet öste ner. Piss-Baños kallade jag stan för. Låg på rummet och frös, svettades och törstade. Bästa hotellet i stan med tv och telefon på rummet, 72 mark. Framåt kvällen hade jag piggnat till så pass från plågorna att tv-tittande gick för sig. Dom visade nåt mexikanskt musikprogram, Siempre domingo, mest bara smör. Sen kom det nån fånig frågetävling med hushållsmaskiner som pris, och sen nån dålig amerikansk tvålopera dubbad till spanska. Jag stänge av och gick ut för att titta på vattenfallet och bergen som folk kommit hit för att klättra. De höga topparna, Chimborazo, Sangay, Cotopaxi. Hit kommer folk från hela världen för att bestiga berg och njuta av frisk luft och bedårande utsikt. Snygga att se på nerifrån men jag betackar mig från bestigning.
Nästa dag passerar vi Cotopaxi, 6005 meter, medan vi är på väg mot huvudstaden Quito i en buss som läcker avgas genom golvet längst bak där vi sitter.

@ Cotopaxi

15.1. Kom oss iväg från ett regnigt Baños. på 3 ½ timme var vi i Quito, en storstad med lite stil, äntligen, efter alla dessa mediok­ra halvfabrikat. Verkar vara en juste stad. Har bara hunnit snusa lite på de modernare stadsdelarna ännu. Var bland annat på lyxhotel­let Colons café och åt kvällsvard.Äcklas av turister som bor på såna ställen. Hur kan rika människor vara så fula och smaklösa? Var också in på Colons readingroom där det i Guayaquil-tidningen El Universo under rubriken Barbarie stod att två turister dlödats av 15 beväpna­de män 500 km söder om Lima. De hade blivit utkommenderade under pistolhot ur bussen. 2 22-åringar med franskklingande namn. Riitta äe skärrad och hatar Peru. Jag tycker hon tar i, överdriver, låter känslorna rusa iväg med sig. Vi bor på ett O.K. hotel, Hostal St James, 5500 sucres per natt, ca. 33 mark för ett dubbelrum alltså. Så värst mycket musik har det inte blivit idag, två gånger la noche, resten har jag inte känt till.

@ La noche

Joe Arroyo y la Verdad från Kolumbia med La Noche den tillsammans med Lambada otvivelaktigt största hiten i Ecuador i vintras.

16.1. Quito är bra, men stort förstås så det tar sin tid att komma underfund med vad som ligger var och hur. Människorna är mer tillba­kadragna här utan att för den skull vara ovänliga eller icke so­ciala. Stanm har en viss stress i sig, det var kanske en av de första sakerna jag lade märke till igår, nån sprang över gatan och tittade på klockan, men så funkar allt också. Blev nästan tvungen att köpa en Panamahatt, en toquillahatt alltså, för här finns det inga moln, solen skiner från klar himmel starkt och tärande. På med solbrillorna och hatt på huvudet, man tvingas faktiskt till att se ut som en turist om man inte vill bli sjuk.

Var ut till världens mitt idag, Mitad el mundo. Tog en vanlig förortsbuss uppe vid Universo och fick stå i närmare en timme. Det fick en gravid indianska också. Otroligt. Tänkte lägga mig i, be ett barn sätta sig i faderns famn, för indianskan skull, men beslöt mig för att låta dem sköta sitt. I mitad el mundo stor ett stort monu­ment som rests till bl.a. den ekvadorianska vetenskapsmannen Mal­donados ära, men också för de franska vetenskapsmän som 1735 kom fram till att världens mitt låg här. Hur de kom fram till det vet jag inte. Mitten på ett klot borde ju ligga mitt inne och inte på periferin. Nåväl ekvatorn låg i varje fall exakt här så det var bara att vandra över den från södra hemisfärn till norra och tillbaks igen.

Jag gladde mig över att få sitta bekvämt i bussen till Quito efter­som vi for från ändhållplatsen och det ännu fanns gott om rum. Den glädjen grumlades dock lite av att bussen hade nåt fel på växlarna och därför aldrig kom upp i mer än 30. Men vi hade ju inte bråttom, det roade oss närmast att det gick så sakta och knyckigt.

Betydligt fortare gick bussfärden till Otavalo, en liten stad 2 timmar norr om Quito. Bussresan var en pärs. Chaffisen körde som en galning. Jag försökte undvika att titta framåt, koppla bort att vi överhuvudtaget befann oss i en buss som inte vara i så värst gott skick, när chaffisen trampade gasen i bottnen i de slingriga ned­försbackarna.

En kvinna längst fram fick nog av chafförens nonchalans visavi passagerarna och satte igång med att kritisera honom med gnälligt upprörd röst. Han svarade henne lugnt och saktade in med ett par km i timmen trots att han troligen i sitt rusiga sinne tänkte att hon inte fattar ett dyft av fartens tjusning...

Vi var så till oss att vi knappt fattade att vi åkt förbi stan, men troligtvis såg vi så oroligt frågande ut att det till slut gick upp för chaffisen att vi ju sagt att vi skulle till Otavalo.

Det var en lättnad att bli avsläppt även om vi måste åka några kilometer tillbaks i en proppfull buss med låg takhöjd. När vi kommer in i stan ser vi en banderoll som hänger över huvudgatan. Los Kjarkas, dom med ursprunget till Lambada, har spelat i stan i början av december, årets konsert för 1 och ½ månad sen. Med lika stora bokstäver står gruppen Charijayac, Otavalos stolthet

@ Otavalo y punto

Fredageftermiddag i Otavalo, en stad med 18.000 innevånare. Vi närmar oss slutet på den tredje veckan i Sydamerika, latinindiopilen har träffat den plats som på förhand hade utpekats som en av resans höjdpunkter. Staden Otavalo med sina vackra duktiga otavaloindianer vars hantverksskicklighet låtit tala om sig vida kring. Vi tar in på ett verkligt billigt men ändock rent hotell, 6 mk natten, betalar för två nätter och går ut för att kolla stan. Äter kyckling på en restaurang. Riitta tar nån kötträtt som hon sen inte vill ha. Ger köttet åt en tiggerska som ju blir nöjd men inte tillräckligt för att ännu inte ha begär efter de kycklingben som jag redan gnagat av. Hon försöker meddela med teckenspråk att hon vill ha dem. Det tar på min stolthet och jag säger nej men det är inget nej som accepteras. Först när restaurangägaren kommer och schasar ger hon sig av. Stan är liten och snart har vui finkammat den. Tre ungdomar stryker misstänkt efter oss, vi undviker dem. Sätter oss på torget och ser på livets gång där. Ännu en tiggerska iglar sig fast vid oss. Jobbigt. Ångrar nästan att vi betalt två nätter på hotellet, funde­rar på att dra redan efter marknaden imorgon. Stan påminner i sin eftermiddags-tristess om Mariehamn, en annan slö men välbekant miljö.

@ Charijayac

Latinindiopilen 4

@ Charijayac: Tamia (kas.)

Tamia, en låt med gruppen Charijayac, så vacker att jag föll i gråt när jag låg sjuk på hotellrummet i Quito och lyssnade på den. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Förra Latinindiopilen avsluta­des med att vi kom till staden Otavalo där Charijayac kommer ifrån. Staden som till en början var en liten besvikelse.

(mus nousee)

Det är lördag morgon, tidigt, klockan är före 7 och solen har just gått upp. Riitta slår upp fönsterluckorna på Hotell Sucre Riviera och ropar kom, kom och titta. En stor svart gris rultar fram på andra sidan gatan, leds i ett snöre av en betydligt mindre pojke med långt svart hår lagt i nackfläta, på huvudet bär han en stilig svart filthatt men är annars helt vitklädd, t.o.m. skorna, speciella espandrillos, är vita. Bakom honom går en fullvuxen man på 1 och 50, pojkens far, klädd i exakt likadan stass, långt svart hår med fläta i nacken, svart hatt och i övrigt vitklädd. Typiska Otavaloindianer. Far och son på väg till marknaden. Stan sväller från 18.000 inne­vånare till det dubbla under marknads­lördagarna. In­dianerna i Imbaburaprovinsen kommer in från landsbygden för att köpa och sälja på flera olika torg; husdjur, livsmedel och annat nödvändigt. På Poncho plaza säljer Otavaloindianerna sina hantverk; ylletröjor, virkade väskor, mattor, skjortor, ponchon, hattar, väggbonader, bälten m.m.

Det är till Poncho plaza vi beger oss av i den tidiga lördagsmorgo­nen, blandar oss med strömmen av tungt packade indianer med bördor som är dubbelt så stora som dom själva och som dom halvspringande och framåtluta­de bär till marknaden.

Ännu har inte turistbussarna hunnit fram från Quito med sina dollarhorder. Ändå är uppståndel­sen, vimlet och utbudet till en början nästan för mycket... så mycket att man nästan börjar må illa, kväljas, trots att ju det som bjuds ut är så vack­ert. Det blir så många int­ryck, så många vrid­ningar på nacken.

Det tar ett tag innan man kan sätta igång med kommersen för egen del, börja pruta på en ylletröja som stuckit en speciellt i ögonen när man kretsat kring bland de över­fyllda stånden i morgonhettan.

Vid 8.000 sucres, ca. 50 mark, kommer vi överens och tröjan är min.

Svensken Rolf Blomberg berättar i sin bok Imbabura - bergsindianer­nas land, från 1967, att en vit haciendaägare i närheten av Otavalo nångång på 20-talet bad en indian väva ett kostymtyg åt honom.

Indianen, som hittills aldrig vävt annat än ponchos och andra plagg de själva använder, satte upp vävstolen och kopierade med stor skicklighet engelsk tweed. Haciendaägaren var förtjust, visade sina vänner tyget, och även dessa gjorde sina beställningar. Vävaren fick snart så mycket att göra att han själv inte kunde klara jobbet och lät därför beställningarna gå vidare till sina vänner. Och detta blev början till Imbaburaindianernas vävindustri, som, kan man nog säga, resulterat i en ekonomisk revolution hos detta folk och skapat ett välstånd som inga andra av Andernas indianer kan uppvisa, tycker Rolf Blomberg alltså.

Rob Rachowiecki daterar händelsen till 1917 i sin fina guidebok om Ecuador.

Musiken är också viktig i Otavalo och på lördagsmarknaden hörde jag för första gången Charijayac på kassett i vimlet. Låten Kori Panka­ri­ta är i stilen sicuri om jag inte tar helt fel och den vill jag tillägna min resekamrat Riitta, källan till att jag överhuvudtaget kommit till Otavalo och kan spela Kori pankarita med Charijayac för er nu. Lägg märke till hur gruppen blandar språken, sitt eget quechua med det univer­sellt mer gångbara herrespråket spanska.

@ Charijayac: Kori Pankarita

Gruppen Charijayac med låten Kori pankarita från kassetten Otavalo y punto som jag alltså för första gången kom i kontakt med på markna­den i Otavalo lördagen den 20 januari 1990. Kassetten hade ett snyggt omslag med ett typiskt otavalomönster, fåglar invävda i varandra. Försäljaren ville ha 3.000 sucres för kassetten. Jag skrattade, och börj­ade pruta. Erbjöd 1500 eftersom det gängse priset i skivaffärer­na ligger på 1800-2000. Försäljaren gick ner till 2och 5, alltså till ca. 15 mark, men inte lägre, så jag bestämde mig för att kolla ski­vaffärerna först. I Centro Musical hade dom en annan raspig Chari­jayacskiva även den importerad från Spanien och därför dyrare men Otavalo y Punto hade dom inte alls.

Jag köpte en singel med gruppen Genuinos del ritmo från grannstaden Ibarra istället.

@ Genuinos: Contentos de estar aqui B

En Son Imbabureño med Los Genuinos del ritmo från Ibarra. Kubanska sonrytmer framförda på bl.a. det lilla strängintrumentet charango. Låten hette Contentos de estar aqui. Nöjda över att befinna oss här. Och visst var vi nöjda över att vara i Otavalo, överväldigade faktiskt men också trötta och hungriga. Så vi gick till den vegeta­riska restauran­gen Guacamayo för att äta lunch. Beställde in spaget­ti med tomassås som kvällen innan hade smakat så bra. Kyparn sa att det skulle ta ett bra tag att tillreda nåt sånt...kunde vi inte beställa in frukost? Frukost så här sent. Nä. vi vill ha lunch den här tiden på dan tyckte vi som lämnat armbandsuren hemma i Finland för att vara mindre stöldbegärliga. Efter allt intensivt köpslående borde ju klockan vara minst tolv nu. Kyparn sa att hon var 20 över nio.

Vi skippade spagettin och tog vad som bjöds innan vi begav oss till hotellet för att lämpa av oss inköp och byta till kortärmat för att sen åter bege oss ut på jakt, bland annat efter Charijayacs senaste kassett. Men killen som sålt den fanns inte längre på plats och ingen annan hade den heller­...man skall alltså slå till när till­fälle ges.

Efter mycket onödigt spring hittade jag till slut en piratko­pia med rätt dålig ljudkvalitet för 1200 sucres men betalar gärna de 10.000 sucres eller mer som skivan kommer att kosta här hemma om den nu överhuvudtaget någonsin kommer hit trots efterforsk­ningar och beställningar. Bättre en pirat än ingenting i etern kanske man kan säga....

@ Otavalomanta (kas) (musiikki alle )

Man blir törstig och torr i mun av prutande och kommers så jag

tänkte ta mig en Fanta på ett kafé men eftersom 5000 sucres, 30 mark, var det minsta jag hade gick det inte att få nåt, fanns ingen växel. Fick törsta väldeliga, ett bra tag, innan jag hittade Riitta i folkmängden igen och fick småpengar till min dryck.

Situationen satte myror i huvudet på mig. Vad är trettiomark för oss som kommit från andra ändan världen, den välmående? Och vad är den för dom som bor här? Kanske dom inte ville stå till tjänst med att växla åt en gringo, var det kanske en hemlig hämnd för tidigare oförrätter. Dumheter kanske men jag var ju så törstig och varandet är inte helt komplika­tionsfritt när man befinner sig på främmande mark som som gäst, kund eller inkräktare. För det mesta har vi blivit väl bemötta, minns bara en ovänlig själ som kanske hade sina skäl till att snäsa. En kvinna på marknaden i Cuenca som på frågan vad det där var för en frukt hon sålde sa: ni bara frågar och frågar men köper ingenting.

På kvällen går vi igen till Guacamayo där gruppen Otavalomanta släpper loss bl.a. i Pajaro camparna.

(Musiikki nousee)

Musik från en kassett som gruppen Otavalomanta själv sålde i pauser­na när de spelade på café Guacamayo. Ingen piratkassett alltså, trots den klena kvaliteten. Guacamayo ja, det stället lever lite i det förgångna. Det påminner mycket om sent 60-tal. I de små rummen sitter gästerna på kuddar runt låga bord och tittar på varandra. Mest är det yngre resenärer, men inte purunga, de flesta är lite under trettio eller däromkring. Européer på odyssée i Sydamerika. Det hela känns som en förskutning i tid och rum. Musiken som van­ligt­vis strömmar ur högtalarna är också tidsbunden; Jethro Tull och Cat Stevens. Indian­musiken känns faktiskt mer generell, mer här och nu. (musikki nousee)

När vi beger oss av från café Guacamayo hörs ett herrans liv från gatan, biltutor, sirener, skrammel. Det är ett par som gifter sig med buller och bång. En amerikansk järnlady sticker ut huvudet genom dörren och utbrister, oh good, att det inte var polisen som var efter mey hehe.

Stans bästas peña, Tucan, är stängd. Nån hade skjutit vilt omkring sig där med pistol igår. Bland allt det fantastiska lurar ständigt små obeha­gligheter. Vi går till hotellet och lägger oss, vilar upp inför morgondagens rundtur och återresan till Quito efter en händel­semättad dag i Otavalo.

@ Charijayac: Natural (kas)

Rolf Blomberg Inleder sin bok Imbabura - bergsindianernas land med kapitlet Ett förtryckt folk och följande ord:

Ecuador, den lilla sydamerikanska republiken på latitud 0, är ett vidunderligt land - naturskönt och färgrikt, vilt och lockande.

Stilla havets dyningar rullar in mot kusten, som i norr och söder är yppigt grön och däremellan nästan ökenlik. Och liksom en skyhög mur mellan kustlandet och el Oriente, de östra urskogsregionerna, löper Andernas bergskedja med bolmande vulkaner, snöklädda fjällkolosser och med fruktbara dalar och högslätter. Även Galapagosöarna utgör en del av Ecuador; denna sällsamma ögrupp är belägen omkring tusen kilometer rätt västerut från kusten. Så långt Blomberg som alltså skrivit en bok om Otavaloindianerna kring berget Imbabura. Taita Imbabura kallar dom det, fader Imbabura och visst är det ståtligt där det står brett och högt. Vid foten ligger in­dianernas heliga sjö San Pablo. Det sägs att indianerna är hängivet religösa. De har anammat kato­lisismen men har inte helt övergi­vit de naturnära traditioner som varit förfädernas sedan långt tillbaka i tiden.

För att få närmare insikt i hur landet såg ut kring staden och bekanta oss med hantver­ket hade vi bokat plats på en utflykt med Imba-tours som enligt skylten ovanför dörren bjöd på "excel­lent guides for exclusive people". Det var indianen Humberto som stod för guidan­det, han kunde inte engelska och berät­tade inte så värst mycket heller. Vi var 6 turister som satt på flaket till en liten camionet­te och där ven det duktigt om öronen. Men det vi fick se var intres­sant och Humberto utstrålade sympati. Otavaloin­dianerna är så duktiga på att väva bonader så att de också får göra "äkta" inhemskt hantverk till t.ex. Cayman-öarna. Mycket i turistbuis­nessen är humbug men det verkar ändå som om indianerna här har greppat situ­ationen och klarar sig bra även om man som fördomsfull nordbo hajjar till varje gång man ser en indian i etnodräkt köra omkring i nåt amerikanskt vrålåk.

Vi besökte bl.a. kratersjön Cuicocha som Rolf Blomberg karakte­riserar som djup, hemlighetsfull och legendomspunnen där den ligger på vulkanen Cotacachis västsluttning. Det var troligvis den portion lomo saltado som jag åt på restaurangen vid sjön som 24 timmar senare skulle knocka mig och få mig att spy grön galla på Quitos gator. På väg tillbaka till Otavalo kör vi också över en liten hund.

Den ylar till och haltar fram med lyftat framben långt bakom bilen som redan försvinner med hög fart i fjärran.

@ Huayanay: San Juanito

nauha 1: Es indoblamente....

Skivbolagsdirektör Señor Gonsalo Jiminez uttalade sig. Han sa att av artisterna på hans bolag Famoso är det Sonora Majestad som är de bästa på tropiska rytmer och Huayanay som är bäst beträffande folklo­re. Det var Huayanay som vi hörde i en sanju­anito, en musik- s­til som är typisk för Ecuador. Den härrör sig till fest­lighe­terna runt midsommar då indianerna vilt festar om i en hel vecka under San Juan festen.

Men nu är det alltså måndagmorgon i januari, solen skiner starkt och jag mår kufiskt, känner mig konstig men ger mig ändå av för att träffa Gonsalo Jiminez: Det har inte alls varit så lätt att komma fram och få tid men trägen vinner och jag lyckas till slut. Han ställer upp på en intervju om musiken i Ecuador och talar om vad Famoso har att erbjuda. Men först den orkes­ter som enligt honom är bäst i landet just nu, Sonora Majestad, med sin version av den klassiska La Negra Tomasa.

@ Sonora Majestad: La Negra Tomasa A1

¤ Nauha 2

Famoso har alltså all slags musik men först och främst s.k. musica tropical, tropiska rytmer såsom salsa, cumbia, och merengue.

Hur är det med den inhemska produktionen? Finns det många grupper som spelar tropiska rytmer och ges de ut på skiva i Ecuador?

¤ Nauha 3

Mest är det alltså importerad salsa och annat tropiskt som saluförs, musik från Venezuela, Kolumbia och USA.

Hur är det med genuint ecuadoriansk musik, jag har hört en slags musik som är mycket melankolisk, känslosam och lidande.

¤ nauha 4 O.K. En Ecuador..........

@ Alfredo Rolando Ortiz: Ecuador B3

En instrumental pasillo med harpisten Alfredo Rolando Ortiz som fick hjälp av gitaristen Hector Alvarez Mejia i en öm hyllning till Ecuador i en låt som just hette bara: Ecuador.
40 procent av befolkningen i Ecuador är ju indianer, hur står det till med indianmusiken i landet då?

¤ nauha 5

Jovisst finns det mycket indianmusik, folklore som främst görs uppe i bergen. Vid kusten spelas det mest svart musik. Musica negra.

Ett mycket vanligt instrument i indianmusiken är charangon, ett litet stränginstrument som förr hade resonanslådan gjord av bältdju­rets ryggplåt men som nu nog mest görs av trä. Gonsalo Jiminez var speciellt förtjust i charangoinstrumentalisten Fernando Guerrero som här kommer loss i Ernesto Cavours Zapateado

@ Cavour: Zapateado (Fernando Guerrero) Famoso LDF 1408 B2

Gonsalo Jiminez kommer ursprungligen från Kolumbia och är själv mycket fört­just i den kolombiansk musik. Vilka chanser tror han då att genuint ecuadoriansk musiken har att klara sig internationellt?

¤ nauha 6

Gonsalo Jiminez tror inte att musik från Ecuador har några större chanser att hävda sig internationellt utan ser närmast grannländerna Peru och Kolombia som sin marknad.

Det är också svårt att arbeta med färdiginspelade skivor och kasset­ter i landet eftersom det inte vidtas åtgärder mot dom som sysslar med att tillverka piratkas­setter. Trots att man försöker stifta lagar och förordningar som skulle skydda upphovsrätten så genomförs övervakning inte och därför lider artister och andra som annars skulle ha möjlighet att dra nytta av att den musik som de gör är populär.

Så långt Señor Gonsalo Jiminez, direktör för skivbolaget Famoso som var till mycket stor hjälp när det gällde att få tag i musik från Ekvador. Gracias, muchas gracias. Mer tropiska rytmer från Famoso kommer ni att få höra i den sista Latinindiopilen om två veckor när vi befin­ner oss nere vid kusten men nu till ett band som jag själv spelat in och som jag nöjd lyssnade till när jag låg sjuk på hotel­let i Quito. Den absolut bästa övningen i ett främmande språk får man när man talar med barn

¤ nauha 7

Päälle: Var kommer ni ifrån? Hur länge har ni varit här? varför har ni kommit? Var har ni varit? Vad gör ni hemma? Hur är det där? osv.

Oftast samma frågor, oftast samma svar. Men visst är det skönt när kommunikationen funkar och konversationen flyter, även om det flyter ytligt.

Fader Abraham låter alltså sådär på spanska, höger hand, vänster han, höger fot vänster fot. Många söner hade han, fader Abraham.

Efter att ha varit sängliggande i två dar är det dags att ge sig av på semester ner till kusten, ta det lugnt på beachen och vila upp sig efter magåkommorna.

Ekvadors kust är ett betydligt säkrare alternativ än Anderna i Peru som enligt tidningsrapporter alltjämt skakas av Sendero Luminosos beväpnade aktiviteter. Men med tanke på hur busschafförerna kör här så kanske vägen ner till kusten inte är så säker trots allt, så vi frågar den lite förvånade yngling som kör farsans taxi den dag då lärarna i skolan strejkar vad han vill ha för att köra ner oss till Santa Domingo de Colorados över 100 km från Quito nere på låglandet. 27 $ är priset som vi kommer överens om och så bär det av nerför bergen i angenäm fart mot Coloradoindianernas stad, Santo domingo de los Colorados. De målar sig över kroppen och har mycket tjockt rött hår Deras musik är afrikanskt inspirerad.

På vägen ner för bergen stannar vi för att titta på ett stort ansikte utmejslat i ett berg. El Poder Brutal står det under att verket heter. Taxichaffören berättar att det är en arbetare vid vägbygget som gjort den medan vägen byggdes. Vägen är smal och blockeras snart av två bärgningsbilar som försöker dra upp en lastbil som kört ner för ett stup. Saftblandaren på ambulansen blinkar. Ur lastbilens förarhytt sticker en livlös svart hand ut och sen ser jag ett askgrått ansikte genom den spruckna vindrutan. Honom kan nog inte ens Coloradoindianernas berömda medi­cin­män väcka till mer även om de lär besitta

Latinindiopilen 5

@ Marimba instrumental A4

Bussen från Santa Domingo de los Colorados kör genom ett frodigt tropiskt landskap på väg mot hamnstaden Esmeraldas som lär vara rytmens huvudstad i Ecuador. Det svarta inslaget bland befolkningen är större här än någonannanstans i landet och de afrikanska rytmer­na är förhärskande i musiken. Det sägs att det skall finnas marim­bas­kolor som jammar om lördagkvällarna i Esmeraldas. Ur de skramli­ga högta­larna i bussen hörs mest latinmusik och vad det är för låtar och vilka det är som spelar är det svårt att få reda på. Timtal med blås och congas nonstop. Men EN låt känns igen, en klassiker i cum­biaversion med landets bästa latingrupp just nu, Sonora Majestad. Texten passar ju också bra in eftersom vi är på väg mot havet: no soy marinero, soy capitan, jag är inte sjöman, jag är kapten.

@ Sonora Majestad: La bamba A1

Framåt eftermiddagen kommer vi fram till Esmeraldas s

om jag tycker har ett tjusigt namn men som trots det inte verkar vara så lockande; smutsigt, slött och torrt. Värmen som på färden hit ner varit bedö­vande gör sig inte lika påmind här. Kanske är det det ännu osynliga havet som har svalkande inverkan. Eller kanske man vant sig en smula. Vant sig har dock inte det gamla amerikanska 50 tals-skrälle till taxi gjort. Vi hoppar dock in i den efter att först ha frågat runt lite efter gängse pris för att komma de 25 kilometrarna neråt kusten till bador­ten Atacames. Halv­vägs framme kokar kylar­vattnet och den ledbrutna gamla chaffisen måste masa sig ut ur bilen och fylla på mer kylarvatten. Vet inte vem det är som kommer kasta in veven först, ekipage eller förare, båda knirrar och knakar betän­kligt.

Atacames sandstrand kantas av bambustånd, hotell, och barer. Man ligger i hängmattor och låter musiken skrälla ur högtalarna, högt, helst högre än grannen 15 meter bort. Det är kakafoni.

@ mix

Joe Arroyo och La Verdad var det som drog det längsta strået där i strandduellen med sin A mi Dios todo le debo. Papa som Arroyo upprepande sjöng om syftar väl på den himmelske fadern, skulle jag tro, men det vete Gudarna säger den som är illa bevandrad i språket och övergår till att tänka på den lille kille som vi såg vandra av och an i kvällsmörkret längs stranden i Atacames med en stor säck på ryggen.

Vi satt där på uteterassen och jagade moskitos som lär bära malaria och även annars vara till stort förfång. Guideböckerna rekommenderar endast ställen med myggnät men det visade sig att såna inte fanns nånstans. Nä mygg, det finns det inte här sa hotellpersonelen och kliade sig på betten.

Plötsligt har enmeters pjatten med säcken slagit sig ner på en stol vid vårt bord, gömmer ansiktet i händerna, och blir sittande så, småsnyftande. Vi frågar bekymrat vad som står på och han tittar upp. På kinden lyser ett sår. Har han slagit sig? Pappa, snyftar han. Ha pappa slagit? Nick nick. Men varför då? Jo han har inte sålt alla sina kokosnötter, bara två, har fyra kvar. Aj aj oj oj jasså. Vad heter du, hur gammal är du, går du i skolan, Snyft får inte gå till skolan innan nötterna är slut. Vi förbarmar oss, köper två kokosnöt­ter som han gör hål i med en jättelik kniv. När han fått ordentligt betalt slokar han iväg ut i natten längs stranden med sin stora men ändå lättare säck.

Stilla undrande över om det han framförde var äkta eller teater smuttar vi lite på kokosmjölken som inte faller oss i smaken. Guava eller Guayaba som den också kallas är en betydligt godare naturpro­dukt. Orquesta de Barbacoa tycker den är bäst.

@ Orquesta de Barbacoa: La Guayaba A4

Vi genomled en natt i minimalt rum i Atacamas. I taket snurrade en jätte­fläkt som när som helst verkade kunna dimpa ner i sängen och göra köttfärs av en. Den som förde så mycket oväsen att det inte gick att sova. När den var avs­tängd blev det för hett igen.

Vi beslöt oss för att se om fiskebyn Sua 6 kilometer söderut längs kusten skulle vara mer i vår smak. Bodil Lindfors besökte byn 1974 när hon var på den resa som hon senare berättat om i boken Equinox. Det verkar ha hänt en del i byn sen dess. 1983 härjade en kraftig orkan området, el Niño, lillponken, hette den och man lever ännu i sviterna efter vad den fick till stånd av förödelse. Alla palmer längs stranden i Atacames slets upp med rötterna och i Sua var förödelsen också stor. 1974 levde Sua på gränsen mellan turistort och fiskeby men 1990 verkar det som om fiskande skulle vara den klart största födkroken. Vi hittade i allafall ett bra hotell, Chagra Ramos, till ett rätt facibelt pris. Det var lågsäsong och lugnt. Sommaren skulle visst just börja och man rustade upp och stod i. Själv kunde man sitta på balkongen, se ut över havet och lyssna till musik som señor Jiminez på skivbolaget Famoso i Quito så välvilligt överöst en med

@ Los Cañoneros de Colombia: Suave licor.

Suave licor, ljuvlig likör , med gruppen Cañoneros de Colombia som hör till favoriterna bland allt det Gonsalo Jiminez gav mig. Ljuv sprit ja, själv föredrar jag nog öl men med måtta. Inte omåttligt som det gäng medelål­ders män som kom ner till hotellet över helgen. Dom drog huvudet fullt precis som det görs på vilken lokal kapakka som helst här hemma.

Öl kan fås i stora eller små flaskor så när man beställer in en bira ställs oftast frågan, peqeña o grande? liten eller stor? och säger man en liten tack så kan svaret ändå bli, vi har bara stora, tyvärr. Fattar ni den logiken?

Sua är en fiskeby och livet kretsar kring havet, man lever i takt med tidvattnet. På morgonen spelar man fotboll på den plats som på eftermiddagen ligger en halvmeter under vatten. Då ger sig de flesta av byns män ut i allehande flytetyg med nät och krokar. De som bara har en urholkad stam till kanot måste länge stå och vänta på det rätta tillfället. Om de ger sig iväg vid fel tidpunkt finns det stor risk för att en alltför stor våg välter stocken i dyningar­na vid stranden. Det kan ta flere timmar innan alla kommit sig iväg ut och själva avfärden är närmast ett spektakel. Skall alla klara sig ut utan att välta eller.skall nån bli till allmänt åtlöje?

@ Hernan Rojas con los Warahuaco: El pescador de Barú CD 19

Hernan Rojas con Los Warahuaco med El pescador de Barú, fiskaren från Barú, en ö utanför Kolombias nordkust. Fisken kan skilja sig lite men annars är väl yrket ganska så lika var man än befinner sig i världen. Här i Sua fiskar man ännu ganska så primi­tivt även om det finns sådana som har större båtar med starka snurror i aktern.

På kvällen när vi sitter och äter fisken covina tillagad med kokos och samtalar med dom enda andra gästerna på hotellet, två svenskor, syns plötsligt små brinnande eldar i mörkret ute på Stilla havet. Det är fiskarna som närmar sig land. De har tänt fotogenlan­ternor så att de skall se var de har varann. Det är en skönt har­monisk syn, de små fladdrande eldarna i mörkret på vattnet.

Dagarna går snabbt i Sua. Det blir snart tid att ge sig av till Guayaquil, Ecuadors största stad. Därifrån går flyget som skall ta oss tillbaks till Lima i Peru. Att komma från Sua till Guaya­quil tar en hel dag. Minst 9 timmar från Esmeraldes via Santo Domingo, Quevedo och Babahoyo som vi kör igenom när skymningen faller på.

Ur Dagboken 28.1.1990: Stannar på bensinstationen Luz de America för att tanka 28 liter diesel. Mannen med de stinkande skränande hönorna flyttar sig igen längre bak i bussen och stannar vid vår bänk. När bussen kör igång igen börjar det till all lycka fläkta, t.o.m. lite för mycket.

Imorse schabblade jag mig med det spanska språket. Servitö­ren Jose som vi tyckte vi lärt känna rätt bra under våra fyra dar på hotellet bar en skön singlett med reklam för ställets numera nerlag­da disko­tek. Jag frågade honom medan jag sakta drog i singletten om det gick att comer den här. Han såg fundersam ut men fattade sig snabbt och sa att nej man kunde inte comprar den nej. Det tog en stund innan det gick upp för mig att jag frågat om man kunde äta tröjan inte köpa den såsom jag tänkt.

@ "Chevere" y su sangre nueva: Guayaquileño arrabate'o

Den ivrige livlige upprörde guayaquilenaren med Fernando "Chevere" Zubiria och hans grupp nytt blod, Sangre Nueva.

Guayaquil är Ecuadors till folkmängden största stad och har rykte om sig att inte vara speciellt snäll. Huvudstadsborna i Quito tycker att folk i Guayaquil är pråliga och tillgjorda och att man bör akta sig när man kommer till stan. Det är alltså lite spänd man stiger ur bussen en bit utanför stan i det sena kvällsmörkret. I South Ameri­can Handbook har vi tittat på lämpliga hotellalternativ och nu gäller det att få tag i en tillförlitlig taxi. Det är inte det lättaste, man är ju ny i stan, tungt lastad och belastad av dagslång resa. Det är alltid besvärligt det här med taxin. De saknar taxame­ter så priset måste avtalas på förhand och hur skall man kunna göra det när man inte vet hur långt man skall åka. Man har hela tiden en känsla av att bli lurad men vill i allafall inte bli lurad så det märks. Vi tog första bästa taxi i Guayaquil och hoppades på tur. Chaffisen hade kört långtradare förut, berättade han, men det tog på hälsan lade han till och hostade. Bättre betalt blev det också att köra taxi, sa han, och inte att undra på det när han tog dubbel taxa av avståndet att bedöma och ändå hade mage att lägga på extra för att han kört fel. Oj oj vad arg jag blev när det inte kom mer tillbaks på den sedel jag gav honom. Inte arg över att de futtiga extra mark som han inte ville ge mig, men för att han var ohederlig, ojust, oärlig, ett gammalt hostkräk till lurendrejare som inte har större respekt för vad han är och vad han står för än att han ynkligt låter sig utsät­tas för förakt för en struntsumma, i princip ingenting. Om mitt res­sällskap inte skulle ha ingripit och distrahe­rat mig skulle jag inte ha låtit honom komma så lätt undan men kvarteren var skumma och okända. Vi tog in på ett hotell där lakanen luktade svett.

@ Billo*s Caracas Boys: Odio los lunes

Måndagen den 29 januari var vår enda hela dag i Guayaquil. Dagen präglades av att vi var på väg bort, bort från Ecuador, på väg till Lima. I Guayaquil där var det hett, tropiskt fuktigt, trångt på gatorna och avgaser i luften. Den smutsbruna Guayasfloden som flyter genom stan ger absolut ingen svalka. Vi sköter de sista uppköpen. Hittar en Otavaloindian och kan inte motstå frestelsen i värmen, köper en ylletröja till. Går också in i Guzmans skivbutik och köper Joe Arroyos senaste LP En Accion direktimporterad fråm Kolombia och frågar efter vad som är populärt just nu i stan. Det visar sig vara en singel produ­cerad i Guatemala 1988, Socaribe med Rana el Grupo

@ Rana el Grupo: Socaire A

uäh..låter eurovision om det där, Socaribe med Rana el Grupo.

På eftermiddagen hittar vi Parque Bolivar som egentligen är det enda vi vill se i stan. Det lär enligt guideboken finnas halvtama ödlor där men vi hittar inga trots att vi söker i parkens alla hörn, bland stenar och bassänger. En indian­fa­milj kommer gående. Flickan sitter på pappans axlar. De går runt ett träd, tittar uppåt, skrattar. Ojomen­visst, där uppe sitter det ju en slö ödla. En iguan, och en till och många många fler. Det är i träden de håller hus, ligger där och dåsar, jätteöd­lorna. Nån rör sig några cent ibland, kravlar sig fram längs en gren och dåsar till igen.

Nästa morgon blir vi inte väckta halv fyra som avtalat var men vem kan sova djupt när värmen är hård. I gryningen befinner vi oss lågt över Anderna igen.

@ Los Shapis: Corazon Andino

Visst låter det mycket Peru om Los Shapis trots att deras musik av nån har karakteriserats som cumbiafolk. Det är lite humppa över huaynostilen som är ytterst populär i Peru. Låten Corazon andino som vi hörde här sägs vara Salsa Andino men så lätt går nog ränderna inte ut, allt annat på kassetten är i stilen chicha och det låter som huayno det med. .

Lima ja, det var här vi började vår färd norrut för fyra veckor sedan och då var man ännu ovan med seder och bruk. Det är nästan som att komma till en annan stad nu, stan känns närapå hemvan och inte alls så anskrämmande som den var vid första anblicken. Vem har varit och städat under tiden vi varit borta???

Dagboken den sista januari 1990: Tillbaka i Lima, i Miraflores där jag sitter på café Haiti och ser gatulivet flyta förbi. Landade i Lima på ett helt annat plan än förra gången. gick ut till huvudvägen Avenida Faucett och prutade till oss en taxi för 50.000 intis. Bra i jämförelse med de 120.000 vi fick betala för en månad sen. Åkte direkt in till ett hotell och tog sen buss till ambassaden och plockade upp post, ett brev från skivbolaget Virrey. På eftermidda­gen var vi på stenstranden och stekte oss genom diset. På kvällen for vi till Sachún, en dyr turist-peña med högklassiskt program. Främst var det Peru negro som lockat oss dit. Innan Peru Negro kom upp på scen med sina rytminstrument fick vi stå ut med 3 sångsolis­ter och njuta av dans.

Både dansare och sångsolis­ter kom loss i låten Pio Pio en huayno som hade verkligt stor genoms­lagskraft i Peru i fjol. Bäst hade Perus brud, La novia del Peru, Amanda P lyckats med sin version verkade det som men även andra har tagit sig an låten. På en piratkassett som jag köpte nere på stan idag finns det 9 versioner av låten, bl.a. med Los Shapis som vi hörde för en stund sen och Los Alegres del Peru som kommer snart. Men här en snutt med Amanda P. Perus brud, med sin monsterhit Pio pio.

(kas)

Pio pio, Sydamerikas tiputipudans år 1989, en huayno från Peru. Fler huaynos skulle jag få av Andres Rojas som arbetar med promotion på skivbolaget Virrey i Lima. Jag träffade honom några dar innan vi skulle ge oss av hem igen och fick lite tips om vad som gäller musikaliskt i Peru just nu.

Huaynos är det som går hem bredast och gruppen los Alegres de Peru har t.o.m. gjort en låt som dom rätt och slätt kallar för La huayna­da på sin kassett Huaynos siempre huaynos.

@ Los Alegres de Peru: La Huaynada

Lambada i huaynoversion med Los Alegres del Peru. Lambada har man inte behövt jaga på den här resan nej. Den har kommit emot en öve­rallt, har spelats på bambuflöjt och piano, hörts på gator, res­tauranger, bussar och på radio.

Vi har varit på jakt efter musik i Peru och Ecuador i över en månad och träffat på både det ena och det andra. Allt som vi stött på har inte varit inhemskt och speciellt i Ecuador spelades det mycket musik från främst Kolom­bia förutom förstås allt nordamerikanskt som man överösts med, Madonna, Gloria Estefan, B-52s, och 60-tal i massor. Två grupper gjorde djupare intryck: gruppen Charijayac från Otavalo och så Joe Arroyo och hans band La Verdad som verkar vara på väg att även vara på kommande internationellt sett eftersom man nu även kan få tag i valda delar av hans produktion även här i Finland. Håll öronen öppna. (snutt)

En ljudbild som jag minns från de första dagarna här är mannen på trotto­aren i Miraflores som spelade på flaskor och så sista dan i Peru går jag med mikrofonen i hand på jakt efter hans sound och där sitter hans faktiskt igen i folkmängden och slår på sina vattenfyll­da flaskor.

¤ nauha

Angel, Angel de Något, var det som berättade vad han hette efter att ha smattrat ut sina toner i kapp med oljuden på Avenida Larco i stadsdelen Miraflores, Lima, Peru. Betydligt mer sopfistikerat berättar Alfredo Chuiman och Perus bästa salsagrupp enligt Andres Rojas, Somos Musica, från albumet Salsa Nueva att han inte heter Javier. Yo no me llamo Javier...

@ Somos Musica: Yo no me llamo Javier

Det är inte många band som man haft tillfälle att se live på resan. Det är tunnsått med klubbar för levande modern musik här, mest är det folklore och dansband som spelar på restaurangerna och trots att vädret borde tillåta utmärkta tillfällen till utekonserter så ges sådana ytterst sällan. Gruppen Nova från Lima skulle ge en konsert om några dar såg jag på en skylt i parken utanför Café Haiti men när den går av stapeln kommer vi redan att befinna oss i ett ruggigt februarihel­singfors med allt vad det sen kan innebära.

Medan flygplanet korsar Atlanten efter mellanlandning i bl.a. Caracas, Venezuela lyssnar jag till kassetten 14 espe­ciales del año vol. 15 som jag köpte i Cuenca lyfter den skoj­friske stewar­den på ögonbry­nen. Det är omslaget han reagerar på, en frodigt naken kvinna med lysande runda skinkor. Låten som hörs är Odio los lunes med Billo's Caracas Boys och har en hel del med ett ruggigt februarihel­singfors att göra faktisjkt. Vi har dock redan klarat oss igenom allt nu, eller hur och ljuvlig sommar nalkas. Ha en rrrrriktigt skön verano.

@ Billo’s Caracas Boys: Odio los Lunes