VINGSLAG

 

Vingslag 22.3.1990 22.20-22.55 / 23.10-24.00

@ KRAX

Goafton och välkomna till Vingslag...om vi skulle börja med att förflytta oss tillbaka till fjolårets nästnästsista kväll, stiga ombord på ett jetplan på Aeroport Charles de Gaulle utanför Pa­ris, lätta från marken i ett flygetyg som hoppeligen inte slår alltför mycket med vingarna, ratta in kanal 7 på flygets musikkanal och bereda oss på en lång flygfärd över Atlanten i natten

@ CAMILLE SOPRAN: Je Madame (musiken fejdas ca. 8.00 och ligger sen under)

”Je Madame” med Camille Sopran es ses Map Vikings var det. En lång låt men så var överfarten också lång. Varför bandet kallar sig för vikingar vet jag inte, troligtvis kommer dom från de franska antil­lerna och ”Je Madame” har hört till de populä­raste på de afroantil­liska radiostationerna i Paris i vinter. Det går upp och det går ner, man stiger på, man stiger av, det var väl det Camille Sopran sjöng om förutom att han prisade sin dam. Låten hittade jag i kanalen "Musi­ques des iles" på det franska flygbo­lag som tog oss över Atlanten och som efter mellan­land­ningar (upp och ner och av och på) i Cayenne i Franska Guyana och Quito i Ecuador släppte av oss vimmelkantiga och omtumlade på Limas flygplats 16 timmar efter starten från Paris.
Kvällens Vingslag kommer att anknyta till en resa som jag och min fru gjorde i Peru och Ecuador under fem veckor i början av året.
Eller exaktare sagt, i slutet av 89 och början av 90, för det var dan före nyårsdan som vi landade i Lima och tog en taxi för att ta oss till de lite lugnare delarna av stan för att skaka av oss jetlagen. Barranco, intelligentsians och konstnärernas stadsdel var vårt mål när vi satt i taxin från flygfältet. Hörde musik strömma ur bilradion, Beatles, men också nåt annat som det tog ett tag att få reda på vad det var.

@ CURE: Lullaby CD 06+07 (följande låt blir liggande under)

The Cure med Lullaby, en vaggvisa så här på kvällskvisten. Låten kommer från albumet Disintegration som enligt tidningen Rolling Stones läsare hör till det bästa som gavs ut ifjol. The Cure har ju sakta vuxit till sig i populäritet, sakta men säkert sedan debuten med 17 seconds från 1980 som jag minns att jag spelade i en sen kvällssändning för tio år sen....The Cure ja, Peru skulle nog behöva sig en ordentlig kur för att komma på rätt köl igen verkar det som.
Vi åker taxi genom Lima och glor fascinerat på allt medan vi skakar fram längs gatorna. Det är svårt att bara se det goda, vara positiv, efter­som man redan vid första anblicken lätt kan se att staden befinner sig i nånslags kris, det är ett under att de flesta bilarna överhu­vudtaget rullar när man ser hur de ser ut utan stänkskärmar, lyktor och t.o.m. motorhuv. Staden vore ett paradis för en finsk besiktning­singenjör, som nog skulle underkänna minst 90 % av vraken.
När vi närmar oss Barranco blir omgivningarna mer frodiga, träden blommar och husen är välskötta, de omges av höga murar och bevakas av beväpnade vakter dygnet runt. Innevånarna i lyxvillorna är nämligen begär­liga mål för maoistgerillan Sendero Luminoso och stadsgerillan Tupac Amaru.
I en av de fina villorna vid havet i Barranco bor författaren Mario Vargas Llosa, som på senare år även skapat sig en polistisk karriär. Han anses vara den starkaste kandidaten i presidentvalet som avgörs om lite mer än två veckor, söndagen 8 april. Han kan knappast längre springa några länkar längs strandpromenaden i Barranco som han på ett så faschinerande sätt beskriver på de första sidorna i boken Den sanna berättelsen om kamrat Mayta som utgavs på spanska 1984 och som kom på svenska 1987. Svepet över staden ger direkta asso­ciationer till Strindbergs inledning till Röda rummet faktiskt....
Varför skall man som besökare kritisera ett land, ta upp det ruttna när det finns presidentkandidater som kan göra det så mycket bättre...

@ band med text av Vargas Lhosa

Musiken vi hörde var av Deuter, Peru le Peru som finns på samlingen Landscapes of enchantment, förtjusande landskap. I en artikel i tidskriften Allt om böcker, nr 6 1989, skriver Jöran Möberg att Peru är ett av världens absurdaste länder och visst kan man väl hålla med honom även om man bara sett en liten del av det. Landet borde ha förutsättningar att vara nåt fantastiskt men den dagliga verklighe­ten överskuggas av svåra problem. Det sägs att ekonomin har körts i botten av den nuvarande presidenten Alan Garcia som vid sitt tillt­räde för 5 år sedan var latinamerikas yngsta ledare någonsin, 37 år gammal. Tydligen har han inte klarat av sin a uppgifter så väl för han ställer inte upp i presidentvalet nu. Det är andra som kommer att överta huvudansvaret nu och den som verkar ligga bäst till är Mario Vargas Llosa som i Allt om böcker rubriseras som Trollkarlen från den vita staden och trollkarl bör man nog vara för att få Peru på rätt köl igen verkar det som.
Mario Vargas Llosa är kanske den mest kända nulevande peruanen, hans böcker har översatts till otaliga språk och han har bland annat varit ordförande för den internationella författarorganisationen PEN-klubben. Han har levt mycket utomlands och bland annat bott i Spanien, Frankrike och England. Hans experiment med romanformen har uppmärksammats...i ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta”, som jag läste ur för en stund sedan, där flyter berättar­tid ihop med det förgångna på ett sånt sätt som ibland gör det svårt att veta var man befinner sig i berättelsen, på 50-talet eller 80-talet... Jag har själv bara kommit halvvägs genom boken och det kan väl hända att resten blir oläst eftersom Vargas Llosa inte helt kan fånga mig med sin intrig om politiska förvecklingar på den yttersta vänstern på 50-talet även om jag måste medge att han ibland blixtrar till i sin formuleringskonst...
Det är oroligt i Peru just nu. Landet är inne i en ekonomisk kris, inflationer galloperar och Sendero Luminoso som allmänt kallas terrorister hotar genom sin verksamhet både demokrati och människo­liv i landet. Det är ofta strömavbrott i Lima och det sägs att det är Sendero Luminoso som försöker sig på sabotage. När vi skulle gå på Museo de Oro, guldmuseet, som lär vara värt ett besök, lycka­des vi inte komma in, ”no hay luz”, det finns ingen elektricitet så säkerhetsanor­dningarna fungerade inte sa en beväpnad vakt. Vi väntade ett tag förgäves medan jag som var på jakt efter musik strosade omkring ett tag på gården och stötte på en kille med John Lennon på t-skjortan och lurar över örona. Jag frågade honom på knagglig spanska vad det var han lyssnade på, "que es tu musica?" och han räckte mig lurarna och ur dem strömmade ljuvligt bekanta toner:

@ BOB MARLEY: Buffalo soldier

Bob Marley en rebell från Karibien som sjunger om nåt väldigt amerikanskt, Buffalo soldier. Mer om Karibien, America och Vargas Llosa får ni höra efter nyheterna men innan dess skall vi prata lite fågel...

@ LOS INCAS: El condor pasa

Los incas med El condor pasa, en av mina första kontakter med sydamerika för mer än 20 år sedan. På den tiden var fåglarna mest vita, fångna, och från nordamerika...vi hörs om en stund.

VINGSLAG del 2  

@ ITS A BEAUTIFUL DAY: White bird (under)

Välkomna tillbaks till Vingslag där vi ikväll rör i oss i Peru och
Ecuador på jakt efter musik. Peruansk och ecuadoriansk musik kommer ni att få höra senare i vår här i den svenska kanalen lite tidigare på torsdagkvällarna med repris på lördagarna i serien Latinindiopi­len varannan vecka med start den 5 april kl 21.00. Ikväll hör vi det som blev över, det anglosachsiska, det nordameri­kanska och det karibiska. Låten ”White Bird” med It’s a Beautiful Day hörde jag faktiskt inte så där konkret på resan men den ljöd i mitt inre en måndagsmorgon vid gränsen...
(Musiken stiger)

Vi hade åkt buss hela natten, startat klockan 18 i Trujillo och kommit fram till Tumbes klockan 7 på måndagsmorgonen. I Tumbes måste man ta taxi om man ville över gränsen till Ecuador så vi gick några kvarter i den stilla soliga morgonen och fick plats i en taxi med rum för 6 passagerare, betalade våra 10.000 intis och susade iväg ut ur stan. Vägen var betydligt bättre här vid gränsen och den stora Chevan formligen svävade fram över asfalten, mjukt ock följsamt. I framsätet satt två kvinnor och läste en veckotidning, chauffören talade uppsluppet och glatt med kvinnorna, det var rena tjattret alltså, vi där bak satt tysta, försjunkna i vår trötthet och njöt av farten.
Plötsligt stannade chauffören till, tog upp ett fång utsökt vackra blommor från bilgolvet och steg ur bilen och gick över till vägkan­ten där det stod ett vitt kors. Han lade blommorna vid gravstenen stod tyst en stund och kom sedan in och satte sig vid ratten och fortsatte färden mot gränsen... stämningen var en helt annan nu, ingen tjattrade längre, döden hade gjort sig påmind, tröttheten svävade som ett tunt dis runt omkring oss, genom bilfönstret ser jag en flock stora vita fåglar gå och spatsera i fjärran, det är då ”White Bird” börjar ljuda inom mig, ”White Bird” med It’s a Beautiful Day från 1969, en måndagsmorgon i januari 1990 vid den peruansk-ecado­rianska gränsen. Men det är natt nu, la noche

@ Joe Arroyo: La Noche

La noche med Joe Arroyo y la verdad från Kolumbia, en STOR schlager­hit i både Peru och Ecuador, inte en dag utan La Noche, natten, på radion, i bussen, i butiken, på cafeet, överallt...
I årsomröstningen i Ecuadors motsvarighet till ungdomstidningarna OKEJ och Suosikki, La Onda revista juvenil, lade Joe Arroyo beslag på det tre första placeringarna i kategorin Ritmos tropicales, La noche var först och mer av Arroyo får ni säkert höra i Latinindiopi­len nu under våren varannan torsdag klockan 21 för Joe Arroyo killen med kullerbytte­rösten gillar jag även om jag först ställde mig lite tveksam till nån som kallar sin orkester för La verdad. Endera är man en bluff eller annars nåt verkligt bra, Johannes Rännsten och Sanningen..­..lika suspekt som att kalla sig Madonna. Ja henne har jag haft lite svårt med ibland också men visst är Like a prayer som vann kategorin Moderna Contemporanea i tidskriften La Onda värd att spelas en gång till.

@ MADONNA: Like a prayer

Madonna som väcker skandal lite nu och då med sina videor, bland annat videon till Like a prayer ansågs för kontroversiell i Italien. Om den visades i Ecuadors TV vet jag inte med den klarar sig utan TV också även om jag inte tyckte den lät nåt vidare när jag hörde den första gången. Men den växte, precis som den låt som pluggades hårt på TV-kanalerna i Ecuador i januari. TV-apparaterna stod på överallt, från morgon till kväll. Mest visades fotboll och dåliga amerikanska tvåloperor dubbade till spanska och musikvideor från USA. Aktualitetspriogrammen var det tunnsått med förutom nyhe­terna. Den mest pluggade videon just då var ”Oye mi canto” med Gloria Estefan som nog snart slåss med Madonna om vem som är den populäras­te sångerskan från USA, det spanska mot det italienska kanske man kan säga... tyvärr har jag inte lyckats ragga upp den spanska versionen av Oye mi canto men jag vet att den skall finnas på CDn Cuts both ways, här hör vi LP-versionen på engelska.

@ GLORIA ESTEFAN: Oye mi canto

När man är på jakt efter musik och hör den lite otydligt i en burkig högtalare i en skakig buss som kör mellan bergen på högplatån där mottagningnsförhållandena inte är de bästa så är det inte alltid så lätt att luska ut vad det är man hör även om det borde vara be­kant... Nästa låt som jag kommer att spela hörde jag första gången när vi rullade in i Quito och jag undrade vad det var för ett häftigt svängande heavyband som just nu hade en stor hit eftersom den hördes flere gånger senare, men aldrig så klart och tydligt att jag skulle ha uppfattat text eller artist. Först på flyget hem slog det mig att det var dynamittanten TT, Tina Turner som flåsade på så att fönstren immade...

@ TINA TURNER; Steamy windows

”Steamy windows” med Tina Turner som jag hade sjå att få tag i när jag väl kom till Finland och började planera det här programmet av Vingslag. För det mesta brukar jag få tag i mina skivor på min arbetsplats, Vanda stadsbibliotek i Dickursby som har en utmärkt musikavdelning som å det varmaste kan rekommenderas för dem som bor i närheten. Jag tittade i kartoteket för att se efter om Tina Turner fanns där, och visst fanns hon det, både på CD och LP, så jag tänkte att jag tar henne som CD då för kvaliteten är mer garanterad då. Foreign affair som ”Steamy windows” finns på var utlånad såklart och i CD-kön stod 16 låntagare medan det inte fanns någon alls i vinyl­kön. En vecka senare fick jag Tina Turner på skiva medan att få CDn nog skulle ha tagit ett tag ännu. Med det här vill jag bara säga att jag blev lite förvånad över hur snabbt CD har tagit överhanden inom skiv­branchen.
Före elva sa jag att vi skulle återkomma till Karibien och Vargas Llosa senare så nu börjar det bli dags att ta oss till Kuba och sedan höra vad Vargas Llosa tycker om Castro.

@ JANIBELL: Juana la cubana

En av de största hitsen i Peru och Ecuador, Juana la cubana, kubans­kan Johanna, här i gruppen Janibells version även om det vanligtvis är i tjejerna Chicas del Cans tappning den brukar spelas där men den har jag bara på kassett och dem brukar man försöka undvika så här i direktsändningar.
Mario Vargas Llosa, honom kan man se i klassisk Che Guevara posé på plakat och affischer runt om i städerna i Peru just nu. Vargas Llosa var mycket betagen av den kubanska revolutionen till en början men har med tiden glidit allt mer åt höger i sin politisk uppfatt­ning. Nu ställer han upp i valet som representant för högern som samlats inom nåt som kallar sig FREDEMO, frente democratico, den demokratiska fronten och till symbol har man en trappa som det är meningen att det skall klättras uppför, mot vad är lite oklart för mig, delvis för att jag har det lite svårt med att förstå spanska men även att förstå Vargas Llosa som nog kan svänga till saker så att de låter bra, men att få reson i resonemangen är inte alltid så lätt, att förstå det fina i kråksången så att säga. Om Fidel Castro har han inte längre mycket gott att säga. I en intervju i dagstid­ningen HOY som kommer ut i Ecuadors huvudstad Quito sade han den 21 januari att:

"Fidel Castro är diktator i ett samhälle som är ogenomträngligt för moderniseringar. I världen är det Castro och geronterna i folkrepubliken Kina som står för de mest antika formerna av totalitarism, en totalitarism som är antihistorisk, fossilerad, kommen ur samma epok som de förhistoriska djuren. Är det inte konstigt säg? 1960 ansåg vi Fidel vara den reinkarnerade framtiden, idag så representerar han det motsatta, det förflutna som överlevt."

Mario Vargas Llosa är författare, han kan lägga ut texten precis som Fidel Castro, ni har väl läst ”Historien skall frikänna mig”, men om han lyckas med att styra ett land återstår att se. Vi får väl se hur det blir med det där med att det förflutna överlevt.

@ JOSE FELICIANO: Che sara

Den blinde puertoricanen Jose Feliciano med sin italienska version av aldrig mer, ”Che sara”. När jag hörde den en söndagmorgon vid frukos­ten på restaurante El Candelas i Riobamba flög jag tillbaks till det förflutna, till söndagsmorgnar med Svensktoppen och Hoo­tenanny Singers. Jag tycker Jose klarar skivan bättre... Vi var på högplatån och jag led troligtvis av sorocco, höjdsjuka, eller kanske var det nåt som kolombianerna stoppat i min drink kvällen före, sjuk var jag i allafall, befann mig i ett regressivt tillstånd. Kanske det var den främmande bakteriekulturen som satte in sitt första anfall. Baksmäl­la var det inte, tror jag, men baksmälla kan man nog få när man hör gamla godingar, eller kortslutning, eller lyft....vad händer när ni hör den här?

@ SANTANA: Samba pa ti

”Samba pa ti” med Santana hörde jag vid poolen en kväll i Machala i södra Ecuador, vi hade slagit på stort för en gångs skull och hade luftkonditionering på rummet. När man steg ut slog värmen emot en som om man stigit in i en bastu, inte ut i friska luften, det var så varmt ute att redan innan den första iskalla colan som jag beställt hunnit komma redan längtade efter nästa. Tropiskt hett. Över vattnet i poolen svävar Carlos gitarr.... (stiger)
Att resa är regression, liksom att läsa, det fick jag lära mig på psyckan i skolan i samband med att vi behandlade Freud... Jag låg på rummet i Quito, och mellan varven på sjuk­domsanfallen läste jag intervjun som Carla Davales gjort med Mario Vargas Llosa för Hoy och jag gladde mig över att språket öppnade sig för mig, att jag förs­tod vad karln sa, trodde jag, även om det tog ett tag att bena ut begreppen. När Davales frågar honom vad han tror om händelserna i Öst-Europa svarar han diploma­tiskt, ja nästan vackert, att man inte bör grunda sin lycka på andras olycka. Det är bättre att föregå med gott exempel. Öst-Europa har ögonen på sig just nu och kan snart få stå ut med bakslag, säger Vargas llosa och det kan man väl tolka på olika sätt... Han verkar förespråka lugn utveckling. Från att ha varit vänster har han åkt högerut och förespråkar inte längre revolution, nu är honnörsordet renovation, förnyelse. Tillfrågad om vad han tycker om förhållandet mellan Peru och Ecuador säger han att man bör se till likheterna mellan folken och inte till olikheterna. I Peru har man väl fullt upp med inre problem och även om risken finns att man då försöker vända folkets blickar på händelser utom­lands, Ecuador och Peru har på 50 år inte varit överens om var gränserna går i Amazonadet? Jo, i flygplanet över Atlanten kom jag över ett nummer av den engelska tidskriften the Economist där någon lustigkurre till politisk kommentator ansåg att Moskvas inställning till händelserna i Öst Europa var ett utslag av Sinatra-doktrinen, dvs de får genomföra förändringar på sitt sätt, My way som Frankie Boy sjunger.

@ FRANK SINATRA: My way

Den gamle ringräven Frank Sinatra kalasar på Paul Ankas My Way medan klockan går mot midnatt och vi börjar komma till slutet på den här veckans Vingslag. Jag är väl ingen större vän av Frank Sinatra även om han nån gång var en någotsånär hyfsad jazzsångare. Jazz gillar jag men ibland står man helst över. I Quito, Ecuadors huvuds­tad, bjuds det inte på värst mycket levande musik på klubbar och restauranger så när jag fick syn på att nån Jiminez och hans kombo skulle spela på haket Mai Tai bestämde jag mig för att gå dit och kolla in läget. Läget var sterilt och de blå tonerna livlösa. Musikerna avlivade fina klassiker av Monk, Parker och Davis på ett sätt som fick mig att önska att ett gäng kråkor skulle flugit fram och kraxat gänget från scen... nåväl, jag överlevde och orginalen finns ju på skiva. Till slut en klassisk session från den 2 maj 1959 med Miles Davis och John Coltrane på blås, All blues. Tack skall ni ha för i kväll, ha en fin natt och lev väl.